Subscribe
De dagar då Europeiska kommissionens åtgärder för att bekämpa ”klimatförändringarna” framstod som en monolitisk strategi är snart historia. De dagar då de utopiska målen i Green Deal måste uppnås till varje pris är över. De dagar då det stora målet om noll koldioxidutsläpp verkade oundvikligt ligger redan bakom oss.
”Alla nya bilar som kommer in på EU-marknaden från 2035 måste ha noll koldioxidutsläpp” är en av åtgärderna i paketet ”Fit for 55”, men det som tills nyligen verkade vara en fast regel är inte längre det. Det oundvikliga (som klarsynta observatörer ansåg det) har hänt. Enligt det senaste förslaget från EU-kommissionen har målet om en 100-procentig minskning av koldioxidutsläppen ”mjukats upp” och förvandlats till en 90-procentig minskning, vilket innebär att förbudet mot försäljning av förbränningsmotorer de facto avskaffas. Med andra ord kommer klassiska motorer fortfarande att vara ett alternativ efter 2035, en av de mest tröstande utvecklingarna i slutet av året. Samtidigt har kommissionen också lättat på målen för eldrivna kommersiella fordon, och sänkt målet för CO2-utsläpp från 50 % till 40 %. Detta är ett viktigt steg mot en stor framgång, inte bara för fordonssektorn, utan också för en återgång till det normala för Europas medborgare och familjer.
Efter att i fem år ha insisterat på ett obligatoriskt genomförande av denna galna miljöpolitik intar nu företrädare för Europeiska kommissionen en diametralt motsatt hållning. Det som fram till helt nyligen verkade omöjligt att uppnå – verklig flexibilitet – har plötsligt blivit något naturligt och verkligen nödvändigt för en verkligt konkurrenskraftig sektor. Uttalandena från Apostolos Tzitzikostas, kommissionär med ansvar för hållbara transporter och turism, var kanske chockerande för några månader sedan, men idag pekar de i en riktning som kan innebära en återgång till det normala: ”Den europeiska fordonsindustrin är en hörnsten i vår ekonomi, den bidrar med 7 procent till EU:s BNP och stöder nästan 14 miljoner jobb. Med fordonspaketet stärker vi sektorns konkurrenskraft genom att införa flexibilitet i standarderna för koldioxidutsläpp för personbilar och skåpbilar och ett teknikneutralt ramverk.” Vilken utveckling!
Men vad kan ha föranlett Bryssels ”plötsliga” flexibilitet i en fråga som tycktes vara huggen i sten och som måste genomföras strikt? Kan det ha varit ett avslöjande efter de konservativa krafternas öppna motstånd mot ”Fit for 55”-politiken? Ett motstånd som grundade sig på realistiska och pragmatiska överväganden, inte ideologiska. Eller gav man efter för påtryckningar från stora tillverkare inom fordonssektorn, för vilka sådana revolutionerande förändringar skulle ha fått de mest katastrofala följderna?
Ju mer de gröna och liberalerna drev sin fanatiska miljöagenda mot en allt farligare utopi, desto större blev klyftan mellan verklighet och fantasi. Ta exemplet med ”konkurrenskraft”. Det har varit ett av de mest diskuterade begreppen. Låt oss vara tydliga med att Europeiska kommissionen inte har någon brist på initiativ och strategier för att hitta sätt att ”stimulera” den ekonomiska konkurrenskraften inom EU. Klyftan mellan EU:s ekonomi och de globala stormakternas ekonomier är dock inte bara en obestridlig realitet, utan en realitet som växer sig allt större. Hur kan konkurrenskraften stärkas när en vital sektor av ekonomin är under nästan exempellös belägring, i namn av en ideologi som utlovar ett falskt paradis? Svaret är: det kan den inte.
”Rädda planeten”-politiken skulle ha begravt bilindustrin och dömt miljontals arbetstagare till fattigdom, med stor risk att förlora sina jobb. De dagar då målet om ”nettonollutsläpp” måste uppnås till varje pris är förbi – eller så verkar det i alla fall. Vi kan dra en lättnadens suck. Åtminstone för tillfället.