Nya och gamla medier

I Sverige har det på senare tid förts en hetsig debatt mellan nya och gamla medier. Vilka publikationer ska ha rätt att kalla sig objektiva och sakliga? Vilka tidningar, TV- och radiokanaler kan sägas förmedla en opartisk och nyanserad bild av verkligheten? Och vilka medieföretag är mer benägna att ägna sig åt politisk påverkan eller kanske till och med propaganda?

Det är uppenbart att äldre, mer etablerade medier, ofta med kopplingar till liberala och socialdemokratiska partier, anser sig agera närmast felfritt när det gäller objektiv och opartisk nyhetsrapportering. Detta gäller inte bara i Sverige utan i västvärlden i stort.

Det är också uppenbart att äldre mediehus ibland har en anmärkningsvärt idealiserad självbild. De talar gärna om vikten av det journalistiska hantverket, om yttrandefrihetslagar, om principer för utgivaransvar, om etiska regler som journalister förväntas följa. De talar gärna om sitt ansvar gentemot allmänheten och, inte minst, om sin betydelse för demokratin.

Och det är sant att massmedierna och journalistiken har en viktig roll att spela i en fungerande demokrati. Någon måste granska makten. Någon måste erbjuda medborgarna bilder och berättelser om vad som händer i deras egna länder.

Så, vad är problemet? Jo, under de senaste åren har en allt större andel av medborgarna och politikerna i våra västländer upptäckt att den opartiskhet och sanning som de dominerande medierna säger sig förmedla varken är opartisk eller sann.

Konflikten har varit mest påtaglig i USA. Donald Trump har i viss mån byggt sin politiska karriär på att utmåla de etablerade medierna som lögnaktiga och opatriotiska. Medierna har svarat genom att betona att hans agerande undergräver förtroendet för medierna och att det förstärker den politiska polariseringen.

Samtidigt är det ett obestridligt faktum att många amerikaner upplever att de etablerade medierna förmedlar en vänstervriden bild av verkligheten. Och en av anledningarna till Donald Trumps framgångar har säkert varit att han så tydligt visat att han inte är rädd för medierna. Och nu, under sin andra mandatperiod, ägnar han anmärkningsvärt mycket tid åt att tala med medierna.

Men låt oss återvända till Sverige. Det som nyligen hände i det långa landet i norr var att de tidigare dominerande mainstream-medierna på allvar utmanades av nya och, enligt många, mer högervridna medier.

Det började med att det relativt nystartade mediebolaget Kvartal publicerade en mycket satirisk kampanj där den liberala dagstidningen Dagens Nyheter och de två public service-bolagen Sveriges Radio och Sveriges Television framställdes som ”opartiska” och ”objektiva” på ett sådant sätt att alla förstod att Kvartal menade att dessa medieaktörer inte alls är opartiska eller objektiva.

En av Dagens Nyheters ledande journalister, Niklas Orrenius, reagerade skarpt. Han menade att Kvartal drar ner hans arbete i smutsen och att Kvartal ”pissar på” det seriösa journalistiska arbete som Dagens Nyheter gör.

Men så hände något som Niklas Orrenius inte verkar ha varit beredd på. Ett antal journalister från olika borgerliga mediehus och många oberoende debattörer på sociala medier gick ut och försvarade Kvartal. De förklarade hur löjligt det var att Dagens Nyheter skulle försöka ge sken av att deras nyhetsrapportering inte genomsyrades av en tydlig liberal och progressiv agenda. Alla ser det och den som inte ser det måste vara blind.

Den kollektiva reaktionen blev så omfattande att Orrenius tvingades backa. Han erkände naturligtvis inte att hans tidning – och han själv – rapporterar nyheter utifrån ett visst ideologiskt perspektiv, men han gick så långt som att säga att han och hans kollegor försöker vara objektiva men att de kanske inte alltid lyckas.

Vad som framkom av diskussionen var framför allt att journalister från de gamla – och vänsterorienterade – medierna inte längre kan komma undan med vad som helst. Den lilla uppstickaren Kvartal tillät sig att öppet håna Dagens Nyheter (som är Sveriges största dagstidning). När Dagens Nyheters journalister försökte svara mötte de ett så stort motstånd att de inte kunde vinna debatten.

Och med tanke på att det är val i Sverige i september och att medierna förväntas spela en betydande roll i valrörelsen var det bra, tycker både journalister och vanliga svenskar med högersympatier, att den nya journalistiken är redo att utmana den gamla. Tiden då vänstermedierna ensamma kunde sätta agendan är förbi.