Konservativa blir förlorare om en ny svensk ”centrism” uppstår

Jag har regelbundet skrivit om det politiska läget i Sverige, om den borgerliga regeringens opinionssiffror, dess framtidsutsikter och vad som hittills har gjorts för att rätta till de många fel som tidigare regeringar i Stockholm har begått. Detta har alltid skett med utgångspunkt i att det finns två block i svensk politik; de rödgröna på vänsterkanten och de borgerliga partierna med stöd av de nationalistiska Sverigedemokraterna (i den så kallade Tidö-överenskommelsen).

Att det finns två mer eller mindre sammanhållna block inom politiken är standard i de flesta demokratiska politiska system, men det finns undantag. I Frankrike är politiken till synes uppdelad mellan tre block, även om den liberala ”mitten” under president Emmanuel Macron säkert snart närmar sig vägs ände.

På senare tid har det kommit indikationer på att den svenska politikens mer eller mindre dubbla karaktär kanske inte längre är en självklarhet. Sprickorna syns på båda sidor, men det är mycket tydligt att det på vänsterkanten finns få eller inga gemensamma utgångspunkter för att utmana de styrande Tidöpartierna. Detta är inte helt nytt när det gäller svenska partier, men det kan innebära ett betydande brott med mer eller mindre ett halvt sekel av oskrivna regler i partipolitiken.

Tvåblockspolitik kan vara ett undantag

Treblockspolitiken går långt tillbaka i den svenska riksdagshistorien, och det tog lång tid innan ett sammanhållet borgerligt block faktiskt bildades. Under en stor del av 1900-talet var de borgerliga partierna var för sig dolda av socialdemokraterna, som ägnade sig åt vad man skulle kunna kalla en söndra och härska-strategi. Socialdemokraternas främsta allierade var vid den här tiden det agrara Centerpartiet, som i hög grad utgjorde en väldefinierad tredje pelare i svensk politik som varken var socialistiskt lagd eller tillhörde städernas medel- och överklass. Det dröjde ända till 1970-talet innan Centerpartiet definitivt ”bytte sida” och allierade sig med dåtidens högerpartier för att 1976 avsätta Socialdemokraterna från makten för första gången på över 40 år.

Med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 återupplivades treblockspolitiken, åtminstone tills Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna pragmatiskt beslutade att gradvis lätta på beröringsförbudet mot partiet mellan 2019 och 2022. Inför valet 2022 var alternativen i svensk politik tydligare än de varit på 16 år.

Men bara fyra år senare är det inte alls självklart att det nya tvåblockslandskapet kommer att överleva nästa val. Men det som kan skilja denna frakturdiagnos från liknande uppdelningar i andra europeiska länder är att det nationalistiska partiet Sverigedemokraterna inte står i förgrunden.

Liberalernas kris

Sverigedemokraterna är visserligen en nyckel till att förstå Tidö-regeringens sviktande livskraft. Den konflikt som kan få högerns grepp om regeringsmakten att försvinna är den mellan Sverigedemokraterna och Liberalerna – eller mer specifikt vissa delar av Liberalerna.

Liberalerna, det en gång ledande ”borgerliga” partiet i Sverige men sedan 1970-talet undanträngt av Moderaterna, har befunnit sig i ett permanent kristillstånd sedan mitten av 2010-talet. Nyligen har det inte ens befunnit sig i närheten av riksdagsspärren i opinionsmätningarna, utan långt, långt under den – på 1,4 procent av rösterna i en mätning som publicerades den sista veckan i januari. Detta är ett parti som lider av en massiv medlems- och kompetensblödning på grund av den alltmer sannolika risken att de kommer att röstas bort i september. Den nedåtgående spiralen var tydlig redan 2022, då partiet med nöd och näppe lyckades hålla fast vid de fyra procent av väljarna som krävdes för att behålla sina platser.

Det var förmodligen bara av en slump som Liberalerna ens gick med på villkoren i Tidöavtalet med Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna. Den då nytillträdde partiledaren Johan Pehrson utnyttjade sin smekmånad till att driva igenom något som visade sig vara ganska impopulärt bland många av hans partikamrater och väljare. Föga förvånande byttes Pehrson ut 2025, efter att ha misslyckats med att visa någon återhämtning i opinionsmätningar eller popularitet sedan valet. Under den nya ledaren Simona Mohamsson har Liberalerna dock, tvärtemot vad de få sympatisörerna hoppats på, bara accelererat den nedåtgående spiralen.

Men vad är orsaken till väljarflykten från Liberalerna? Är det att de samarbetar med Sverigedemokraterna, ett parti som står för nästan allt som Liberalerna är motståndare till, som EU-skepticism, suveränitet, familjevärderingar och nationalism? Eller är det så att de har gett Sverigedemokraterna för mycket kontrasignaler och nu sätter käppar i hjulet för Tidö-regeringens framtid genom att neka Sverigedemokraterna ministerposter?

Ett parti som har haft ett lågmält internt inbördeskrig de senaste 30 åren har förståeligt nog vitt skilda uppfattningar om varför just de blöder väljare. Oftast handlar det om relationen till Sverigedemokraterna, men även andra frågor tas upp, som förvirrande budskap, bristande självförtroende och organisatoriska problem.

Plåsterlösningen i Sverigedemokratfrågan tillämpades på en partikongress i slutet av förra året. Liberalernas officiella hållning är att Tidö-alliansen ska fortsätta enligt nuvarande ordning – det vill säga att Sverigedemokraterna ger stöd och förtroende, men att de inte ska släppas in i regeringen. Denna i grunden ganska rimliga kompromiss faller inte Liberalernas mer vänsterorienterade falanger i smaken. Grupper som har sin bas i de väl fungerande partidistrikten i Stockholm och Uppsala och som sannolikt känner att de har ett övertag gentemot moderorganisationen.

Det eviga käbblet inom liberalerna kommer sannolikt att förstöra regeringens chanser att bli omvald. Denna konflikt är dock minimal jämfört med vad som utspelar sig på politikens vänstra sida.

Den omöjliga rödgröna regeringen

De rödgröna partierna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och (som av en händelse) Centerpartiet, befinner sig i den mest notoriskt ohållbara positionen gentemot varandra, vilket får Tidöpartiernas käbbel att framstå som avundsvärd.

Vänsterplaneterna kretsar alla kring den socialdemokratiska solen, men är djupt misstrogna mot varandra. De senaste veckornas kampanjstart har också inneburit att dessa småpartier, som i opinionsmätningarna ligger på mellan fyra och åtta procent, har ställt allt djärvare ultimatum för att höja insatserna. Trots att det är åtta månader kvar till valet har den hypotetiska rödgröna skuggregeringen ännu inte ens lämnat startbanan.

Centerpartiet utesluter att stödja en regering där Vänsterpartiet ingår och Miljöpartiet utesluter att stödja en regering som bidrar till att bygga ut kärnkraften. Alla tre småpartier är för att öppna Sveriges gränser för asylsökande, medan Socialdemokraterna satsar all sin politiska trovärdighet på att härma Tidöpartiernas med en strikt invandringspolitik.

Det socialistiska och historiskt kommunistiska Vänsterpartiets krav på att få ingå i en framtida socialdemokratiskt ledd regering har varit offentliga under lång tid. Vänsterpartiet, som traditionellt har hånats som en ”dörrmatta” till socialdemokratin, har under sin ledare Nooshi Dadgostar försökt hävda sig och visade sin djärvhet när man inledde en misstroendeomröstning mot den socialdemokratiska regeringen 2021, då dåvarande statsminister Stefan Löfven gick med på att avreglera hyrorna efter förhandlingar med Centerpartiet. Som en följd av nederlaget, som ledde till att Löfven avgick som partiledare, har den efterträdande socialdemokratiska ledaren Magdalena Andersson varit försiktig med att öppet kommentera Vänsterns ministerkrav för att minimera konflikten.

Som framgår av fällningen 2021 löper konflikten mellan det ekonomiskt liberala och ”entreprenöriella” Centerpartiet och det djupröda Vänsterpartiet längs traditionella linjer; skatter, privat sektor kontra offentlig sektor, centralisering, Nato och EU. Nationalister som oroar sig för att Centern och Vänstern, båda radikala på sina egna sätt, skulle lägga kalla krigets konflikter åt sidan och enas om att öka invandringen till Sverige är lättade, men denna gordiska knut är en stor huvudvärk för Socialdemokraterna.

För Miljöpartiet är omsvängningen av det tidigare okontroversiella kärnkraftsmotståndet över hela det politiska spektrumet i Sverige ett stort bekymmer. Socialdemokraterna har underförstått gått med på att bygga nya reaktorer och inte stänga befintliga reaktorer, eftersom man vill följa Tidöpartiernas populära energipolitik. Miljöpartiet är det enda parti som uttryckligen har uteslutit blocköverskridande samtal om hur Sveriges framtida energiförsörjning ska säkras – och då inte bara ”förnybar” energi. Kan socialdemokraterna behålla trovärdigheten i frågor som energi och ekonomi om de säger definitivt nej till kärnkraft? Kommer de att stå emot de borgerliga partiernas utspel om att bygga ut kärnkraften i Sverige för att mätta kärnkraftsmotståndarna i Miljöpartiet? Det förefaller osannolikt.

Slutligen, hur ska socialdemokraterna kunna vara hårda mot brottslighet och invandring om de är beroende av stöd från vänsteridealister som anser att gränser och celldörrar ska vara öppna? De fallgropar som en rödgrön regering kan hamna i gör hela operationen högst orealistisk. Det finns tecken som tyder på att även socialdemokraterna har insett detta.

Uppkomsten av en ny center?

För att återgå till det inledningsvis introducerade ämnet om konstruktionen av en ny politisk mitt i Sverige, visar de ovan beskrivna situationerna att det kan finnas såväl en väljarkrav som ett politiskt krav på ett mittblock i politiken som frigör sig från ”ytterligheter” och fokuserar på kompromisser och samförstånd i mitten.

Socialdemokraterna har på senare tid ibland vädjat till de borgerliga partierna att avskaffa ”tvåpartisystemet” och ”polariseringen”, uppenbarligen för att införa ett tredje alternativ. Kristdemokraterna har stundtals avvikit från Tidös ”manus” och kritiserat sitt regeringsparti Moderaterna, liksom Sverigedemokraterna, för deras kompromisslösa hållning i kärnkraftsfrågan.

Den gradvisa förskjutningen i politiken från en ohållbart progressiv syn på migration och brottslighet till en betydligt mer straffande och konservativ ordning har också minskat gapet mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna i dessa viktiga frågor. I hemlighet kan många inom Moderaterna och Kristdemokraterna också se sitt samarbete med de nationalistiska Sverigedemokraterna som ett moraliskt misslyckande. I Liberalerna är sådana åsikter redan mycket uttalade.

Om man inte vill dra några slutsatser av alla dessa ledtrådar som fallit så räcker det kanske med en överblick av hur svensk politik de facto ser ut för att förutse en ny centrism; det finns två politiska block, inget av dem har någon tänkbar möjlighet att bilda regering.

Konservativa bör vara beredda att hålla i sig ordentligt, för 2026 kan bjuda på många överraskningar.