Subscribe
En läsare av min krönika i De konservativa ställde en fråga till mig. Jag hade påmint om att norrmännen lösgjorde sig från Sverige 1905 eftersom de inte var svenskar, och finländarna från Ryssland 1917 eftersom de inte var ryssar. Jag påpekade att dessa och andra nationer hävdade sin identitet utan att vara fientliga mot andra nationer. Min läsares fråga löd: ”Vilka är ’dessa nationer’? 100 procent av de människor som bor där? 50 procent plus en? 75 procent?” Det är en spännande fråga: Vad utgör en nation? Vad händer med en nationell minoritet? Hur är det med det tvångsmässiga inslaget i nationstillhörigheten? Lord Acton konstaterade faktiskt att ett samhälle bör bedömas utifrån hur det behandlar sina minoriteter.
Fel väg: Utrotning och deportation
Ibland har det att tillhöra en minoritet inneburit utrotning: europeiska bosättare i både Nord- och Sydamerika utrotade ursprungsbefolkningarna; ryssarna utrotade tjerkesserna; turkarna utrotade armenierna (samt grekerna och kurderna); nazisterna utrotade judarna; Röda Khmererna utrotade det ”nya folket”. Ofta har det inneburit deportation: judarnas babyloniska fångenskap år 597 f.Kr.; utvisningen av judar från Spanien på 1400-talet; utvisningen av 1,5 miljoner ortodoxa kristna (greker) från Turkiet och av 500 000 muslimer (turkar) från Grekland år 1923; flera massdeportationer av små nationer i Sovjetunionen; fördrivningen av 800 000 judar från arabiska länder under och efter 1948, samt flykten av 700 000 araber från Israel; utvandringen av nästan en miljon ”Pieds-Noir” från Alger till Frankrike 1962. Man bör inte heller glömma fördrivningen av tolv miljoner tysktalande från Polen, Tjeckoslovakien och andra europeiska länder efter 1945. Voltaire hade inte helt fel när han beskrev världshistorien som ”en samling brott, dårskaper och olyckor”.
Nationer efter eget val
Dessa fruktansvärda brott kan dock inte enbart tillskrivas nationalismen: många av dem begicks innan nationalstaten blev ett konkret politiskt mål. Dessutom formulerade den franske historikern Ernest Renan och den danske poeten N.F.S. Grundtvig en liberal teori om nationalitet. Renan hävdade att en nation var en grupp som inte nödvändigtvis utgjordes av ett gemensamt språk eller en gemensam historia, utan av gruppens vilja att vara en nation. I sitt minnesvärda uttryck kallade han en nation för en daglig folkomröstning. Detta innebar rätten till självbestämmande: om en grupp identifierade sig som en nation och ville bilda en egen stat, borde den kunna göra det. Detta var vad norrmännen gjorde 1905, finländarna 1917 och flera nationer i Europa 1918. Ibland var detta rättvist, till exempel i fallet med de baltiska staterna och Polen. Men ibland var det inte det; till exempel när tjeckerna påtvingade sina tyska och slovakiska grannar sin stat, eller när serberna annekterade de gamla habsburgska områdena Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Slovenien.
Gränsändringar genom folkomröstningar
Grundtvig, precis som Renan, hölls att en nation definieras av sin vilja att vara en nation. I tvisten mellan Danmark och Tyska förbundet om Schleswig, med dess dansktalande norra del och tysktalande södra del, föreslog han folkomröstningar i de omtvistade regionerna: befolkningen skulle välja mellan Danmark och Tyskland. Detta genomfördes år 1920. För övrigt verkar detta vara den enda möjliga fredliga lösningen på kriget i Ukraina. Men om folkomröstningar i gränsregioner leder till att minoriteter hamnar i enklaver måste deras rättigheter garanteras, till exempel de svensktalande på de finska Ålandöarna och de tysktalande i det italienska Sydtyrolen.
Frihandel, skattekonkurrens och ett val mellan utopier
Mitt svar på läsarens fråga skulle alltså delvis vara: rätten till utträde; gränsändringar genom folkomröstningar; garantier för minoriteters rättigheter. Men jag skulle vilja lägga till tre överväganden som också skulle minska det tvångsmässiga inslaget i nationstillhörigheten. För det första har internationell frihandel gjort det möjligt för små stater att dra nytta av den internationella arbetsfördelningen, vilket har gjort dem mer livskraftiga. För det andra kommer skattekonkurrens mellan stater (eller regioner) att motverka misshandel av minoriteter. För det tredje, som Robert Nozick hävdade, ju mindre ingripande staten är, desto bättre kan den fungera som ram för olika utopier, gemenskaper som man själv väljer att ingå i: kommunister skulle kunna bilda gemenskaper utan privat egendom; vissa gemenskaper skulle kunna vara liberala, andra mer traditionella. Den enda bestämmelsen skulle vara rätten att komma in och lämna gemenskapen. Nationerna bör vara ett hem, varken ett fängelse eller en fästning.