Europa ändrar kurs i migrationsfrågan: Melonis linje segrar i Strasbourg

I åratal har man i Europa diskuterat migrationsfrågan som om den enda möjliga lösningen vore omfördelning: att flytta irreguljära migranter från en medlemsstat till en annan, hantera kriser först efter att de redan hade eskalerat och be gränsländerna att ta emot trycket medan resten av kontinenten debatterade principer. Den 17 juni, i Strasbourg, ledde denna era ett avgörande politiskt nederlag. Europaparlamentet godkände den nya EU-förordningen om återvändande, en åtgärd som markerar en av de tydligaste förändringarna i den europeiska migrationspolitiken under de senaste åren.

Omröstningen i kammaren var politiskt betydelsefull: 418 röster för, 218 emot och 30 som avstod från att rösta. Det handlade varken om en marginell justering eller ett tekniskt ärende gömt i Bryssels byråkrati. Det var en omröstning som öppet omdefinierade balansen mellan rätten till asyl, skyldigheten att respektera internationell rätt och behovet av att göra utvisningsbeslut faktiskt verkställbara. För första gången på länge har Europa erkänt ett enkelt faktum: ett migrationssystem som inte kan skicka tillbaka dem som inte har rätt att stanna är inget seriöst system.

Den nya förordningen syftar till att förenkla och påskynda förfarandena för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i Europeiska unionen. De viktigaste bestämmelserna pekar i en tydlig riktning. De som får ett återvändandebeslut måste samarbeta med de nationella myndigheterna och lämna den berörda medlemsstatens territorium, antingen omedelbart eller inom en fastställd tidsfrist. Frihetsberövande kommer att vara möjligt, på grundval av en individuell bedömning, när det föreligger risk för flykt, bristande samarbete eller ett säkerhetshot. Den maximala varaktigheten kommer att vara 24 månader, med möjlighet till ytterligare förlängning under särskilda omständigheter.

Texten inför också ett europeiskt återvändandebeslut, som syftar till att underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna och göra nationella beslut mer effektiva inom hela Schengenområdet. Detta är en avgörande punkt. Hittills har en av de strukturella svagheterna i EU:s migrationspolitik varit fragmenteringen: ett beslut som fattats i ett land kunde förlora mycket av sin praktiska verkan så snart den berörda personen flyttade någon annanstans. Det nya regelverket syftar till att överbrygga denna klyfta genom att ge medlemsstaterna starkare verktyg för att erkänna och verkställa återvändandebeslut.

Men den politiskt viktigaste aspekten är möjligheten att inrätta återvändandecentra i tredjeländer. Enligt förordningen kommer medlemsstaterna att kunna ingå avtal med länder utanför EU som är villiga att ta emot personer som omfattas av återvändandebeslut, med undantag för ensamkommande minderåriga. Dessa överenskommelser måste respektera de mänskliga rättigheterna, internationell rätt och principen om icke-återförvisning. Trots detta är det politiska budskapet otvetydigt: Europa begränsar sig inte längre till att hantera irreguljär migration inom sina gränser. Man börjar nu bygga upp en extern dimension av återvändandet.

Det är just denna punkt som den italienska regeringen, under ledning av Giorgia Meloni, har insisterat på sedan mandatperiodens början. Rom har hävdat att migrationen endast kan hanteras genom tre pelare: skydd av de yttre gränserna, samarbete med ursprungs- och transitländer samt trovärdiga återsändningar av dem som saknar laglig rätt att stanna. Avtalet med Albanien, som har utsatts för häftiga angrepp från vänstern både i Italien och utomlands, var en del av denna strategi. Gårdagens omröstning i Strasbourg visar att det som avfärdades som ett italienskt undantag nu håller på att bli ett europeiskt verktyg.

Giorgia Meloni framhöll omedelbart resultatet som en politisk seger för Italien. Premiärministern beskrev godkännandet av förordningen som en stor framgång i Europa och underströk att möjligheten att öppna återvändandecenter i tredjeländer följer den väg som den italienska regeringen banat med Albanienprotokollet. Hennes budskap var tydligt: Italien hade lovat att förändra Europas inställning till migration, och nu syns den förändringen i lagstiftningen.

Fratelli d’Italia framställde omröstningen på samma sätt. Galeazzo Bignami, gruppledare för FdI i deputeradekammaren, hävdade att EU äntligen rör sig i riktning mot de principer som den italienska regeringen har satt i centrum för debatten: kraftfullare verktyg för återsändningar, snabbare förfaranden, samarbete med tredjeländer och åtgärder mot missbruk. Lucio Malan, ordförande för FdI:s senatorer, beskrev också resultatet som en bekräftelse på att den väg som Meloni-regeringen valt när det gäller återvändanden är den rätta.

I Strasbourg gav Carlo Fidanza, ledare för Fratelli d’Italias delegation i Europaparlamentet, den mest uttryckligt politiska tolkningen av valresultatet. Han betonade att resultatet är en följd av FdI:s arbete i Europaparlamentet och av den italienska regeringens insatser i rådet. Enligt Fidanza har Italien visat att landet kan sätta agendan i Europa. Hans uttalande ”Meloni-modellen kan vinna i Europa” fångar valets bredare betydelse: detta är inte bara en lagstiftningsmässig framgång, utan också en kulturell och politisk förändring.

Nicola Procaccini, medordförande för gruppen Europeiska konservativa och reformister och ledamot av Europaparlamentet för Fratelli d’Italia, hade redan under debatten i Strasbourg förutspått reformens betydelse. Han beskrev förordningen om återvändande som ett av de viktigaste stegen i den övergripande reformen av EU:s migrationspolitik. För Procaccini är förändringen slående: för bara några år sedan verkade det nästan omöjligt att få EU att frångå en strategi som huvudsakligen var inriktad på omplacering och krishantering. Nu diskuterar unionen kraftfullare instrument, återvändandecentrum och praktisk tillämpning.

Oenigheten i Europaparlamentet bekräftar förändringens karaktär. Förordningen fick stöd av grupperna inom center-höger och höger, däribland Europeiska folkpartiet och Europeiska konservativa och reformister. Å andra sidan motsatte sig stora delar av vänstern åtgärden och framställde den som ett hot mot rättigheterna och ett steg mot överdriven externalisering. Men denna kritik missar det väsentliga. En regelbaserad migrationspolitik kan inte reduceras till rätten att resa in; den måste också omfatta skyldigheten att lämna landet när en ansökan om uppehållstillstånd har avslagits.

Alltför länge har Europa levt med en motsägelse. Man hävdade att inte alla hade rätt att stanna, men saknade både viljan och verktygen för att genomdriva denna princip. Resultatet var förutsägbart: låga återvändandegrader, tryck på gränsländerna, tillväxt av olagliga nätverk, förlorat förtroende bland medborgarna och politiskt utrymme för radikalisering. Ett humanitärt system utan efterlevnad blir ohållbart. Ett rättssystem utan konsekvenser blir symboliskt. En gräns utan kontroll upphör att vara en gräns.

Den nya förordningen löser inte alla problem. Återvändandet kommer fortfarande att vara beroende av samarbetet med ursprungs- och transitländerna. Avtal med tredjeländer måste förhandlas fram, övervakas och genomföras. De nationella myndigheterna måste använda verktygen på ett effektivt sätt. Domstolarna kommer att fortsätta att spela sin roll, och de grundläggande rättigheterna kommer även i fortsättningen att utgöra en bindande ram. Men den politiska inriktningen har förändrats. Europeiska unionen erkänner äntligen att lagligheten måste återställas inte bara vid inresan, utan även vid utvisningen.

Det är därför omröstningen har betydelse även bortom de rent tekniska detaljerna. Den visar att tyngdpunkten i Europa har förskjutits. Språket kring kontroll, ansvar och realism är inte längre begränsat till nationella huvudstäder som anklagas för att vara för stränga. Det håller på att införlivas i EU:s rättsliga ramverk. Det som den italienska vänstern och stora delar av det europeiska progressiva etablissemanget en gång fördömde som omöjligt, omänskligt eller oeuropeiskt antas nu av unionen själv.

För Italien handlar det också om nationell trovärdighet. Meloni-regeringen har förvandlat migrationen från en inhemsk kris till en europeisk politisk fråga. Den har insisterat på att Medelhavet inte får lämnas åt sitt öde, att människosmugglarnas affärsmodell måste brytas och att de som inte uppfyller kraven för skydd inte bara kan försvinna in i kontinentens skuggor. Gårdagens omröstning bekräftar inte bara den italienska ståndpunkten, utan stärker den också.

Det verkliga provet kommer när det gäller genomförandet. Rådet måste formellt anta texten, varefter förordningen kommer att offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Vissa bestämmelser, däribland de som rör återvändandecentrum och den yttre dimensionen av återvändandet, förväntas träda i kraft omedelbart, medan andra kommer att kräva en övergångsperiod. Men den rättsliga inriktningen är nu fastställd.

Europa har i åratal försökt lösa den omöjliga uppgiften: öppen retorik, svaga kontroller, ojämn solidaritet och begränsade resultat. Resultatet blev missnöje på alla sidor. Den nya förordningen är ett försök att återställa ordning, trovärdighet och avskräckande effekt. Den slår fast att asylrätten måste skyddas, men att missbruk inte får belönas. Den slår fast att gränserna måste förvaltas, inte bara beskrivas. Framför allt slås det fast att EU-rätten måste kunna tillämpas.

I Strasbourg handlade det inte bara om att Melonis linje vann en debatt. Den blev en del av den europeiska migrationspolitikens struktur. För en kontinent som alltför ofta har förväxlat medkänsla med maktlöshet är detta en vändpunkt.