Subscribe
Mötet Communion and Liberation 2025 erbjöd en privilegierad arena för att utbyta olika visioner om Europas framtid. Anförandena av Mario Draghi och Giorgia Meloni visade på samstämmighet i erkännandet av EU:s avgörande roll, men betydande skillnader i de föreslagna lösningarna och de underliggande politiska perspektiven. Bland de många anföranden som präglade den här upplagan var det två som väckte särskild uppmärksamhet: Mario Draghi, tidigare ordförande för Europeiska centralbanken och tidigare italiensk premiärminister, och Giorgia Meloni, nuvarande premiärminister. Båda talade om EU:s framtid och identifierade dess geopolitiska marginalitet som den centrala frågan att ta itu med. De lösningar som föreslogs och den politiska vokabulär som användes låg dock på olika nivåer, vilket återspeglade deras respektive institutionella erfarenheter och visioner.
MARIO DRAGHI: FRÅN EUROPEISK ILLUSION TILL GEMENSKAPSPRAGMATISM
Mario Draghis tal präglades av en kritisk ton mot EU:s utrikes- och handelspolitik. Enligt den tidigare premiärministern hade Europa lurat sig självt att tro att dess ekonomi automatiskt kunde översättas till geopolitisk makt. Denna tro, betonade Draghi, har visat sig vara ogrundad, vilket framgår av EU:s svårigheter att hävda sig i handelsrelationerna med USA och dess brist på en aktiv roll i konflikterna i Mellanöstern. Draghi anklagade unionen för att ha blivit en ”åskådare”, oförmögen att reagera på avgörande händelser. Denna passivitet, menade han, riskerar att förpassa kontinenten till en marginell position på den internationella arenan, i en tid då geopolitiska balanser omdefinieras av Kinas uppgång och omorganiseringen av de transatlantiska relationerna. Förslagets kärna syftar till att gå bortom integrationsretoriken genom att titta på konkreta samarbetsinstrument. Draghi tog i detta sammanhang upp idén om att införa former av gemensam europeisk skuld, i linje med Next Generation EU, för att finansiera storskaliga projekt som enskilda stater inte skulle kunna bära.
GIORGIA MELONI: KONSERVATIV PRAGMATISM OCH DEN VÄSTERLÄNDSKA IDENTITETENS CENTRALITET
Mötet avslutades med ett anförande av Giorgia Meloni, som upprepade en del av Draghis kritik mot Europeiska unionen och omarbetade den ur ett politiskt och identitetsmässigt perspektiv. Meloni bekräftade behovet av ett ”pragmatismens Europa”. Enligt premiärministern är den verkliga utmaningen att bygga ett Europa som kan ”göra mindre och bättre”, och han påminde om EU:s motto – ”förenade i mångfalden” – som en vägledande princip. Samtidigt som Meloni erkände EU:s geopolitiska irrelevans motsatte han sig lösningar som innebär ökad finanspolitisk eller finansiell integration och föredrog i stället en selektiv minskning av gemenskapens befogenheter till förmån för nationella befogenheter. Premiärministern medgav att han delade en del av Draghis kritik. Men medan han ser skulddelning och en mer effektiv gemensam politik som en väg framåt för Europa, föreslår Meloni en konservativ vision där medlemsländerna förblir de viktigaste aktörerna.
KONVERGENSER OCH DIVERGENSER
En jämförelse av Draghis och Melonis tal visar på både konvergenspunkter och betydande skillnader. Båda talarna delade iakttagelsen att Europeiska unionen är geopolitiskt irrelevant. Utifrån detta perspektiv efterlyste både Draghi och Meloni en återgång till pragmatism och förkastade både slagorden och den abstrakta retorik som traditionellt åtföljer debatten om den europeiska integrationen. Deras analyser visade dessutom på en gemensam medvetenhet om de utmaningar som den globala konkurrensen med USA och Kina innebär, vilka anses vara nyckelmakter för den framtida internationella balansen. Vid sidan av dessa konvergenser framträder dock lika betydande divergenser. Draghi tolkar pragmatismen som ett behov av att stärka den gemensamma politiken och prioritera antagandet av gemensamma finansiella instrument, t.ex. gemensamma skulder, och genomförandet av långtgående projekt som skulle vara omöjliga att genomföra med enbart nationella insatser. Meloni, å andra sidan, associerar pragmatism med en minskning och ett urval av de befogenheter som tillskrivs unionen, i tron att endast ett mer väsentligt Europa, som respekterar nationella identiteter, kan vara effektivt. Medan Draghi föreslår en vision av Europa som en självständig politisk aktör, som kan ta sig ur rollen som passiv åskådare, ser Meloni Europa främst som en gemenskap av suveräna stater, som förenas av sin tillhörighet till västvärlden men som inte är bundna av ytterligare integration.
TVÅ VISIONER OM UNIONENS FRAMTID
Mario Draghis och Giorgia Melonis tal vid Rimini-mötet representerar två olika sätt att närma sig samma diagnos: Europa riskerar att bli irrelevant. Draghi föreslår att man svarar genom att stärka de gemensamma instrumenten, med fokus på den gemensamma skulden och stora transnationella projekt. Meloni delar visserligen kritiken, men förespråkar istället en pragmatism som prioriterar nationalstaterna, med särskild uppmärksamhet på frågor om identitet och invandring. Diskussionen, som långt ifrån bara är teknisk, speglar två visioner om unionens framtid: Europa som en kollektiv politisk aktör och Europa som en gemenskap av suveräna nationer.