Medlemsstaternas uppror mot hypercentraliseringen av energisektorn

Om vi skulle välja tre fraser för att beskriva eurokraternas beteende skulle en av dem säkert vara ”överdriven centralisering” eller ”hypercentralisering” – viljan att monopolisera och koncentrera all beslutsmakt i händerna på en liten grupp som inte tar hänsyn till medlemsländernas nationella särdrag eller intressen. Hypercentralisering är inte ett påhitt av ”den andra sidan” och inte heller ett begrepp som utnyttjas politiskt av konservativa för att angripa byråkratisk-federalistiska eliter. Det är en verklighet som offentliga institutioner, privata organisationer och medborgare i hela Europeiska unionen möter nästan ständigt.

Omfattande ansträngningar görs för att driva detta byråkratiska system till nya höjder, medan suveränitet och nationell identitet ska slukas eller smälta bort. Eftersom detta är ”reliker” från det ”avskyvärda” förflutna, som måste raderas eller, i ”bästa fall”, skrivas om.

Suveränitet trivialiseras, och när det gäller energisuveränitet är allt vi hör från Bryssel den obevekliga berättelsen om den ”gröna omställningen” och om att utfasning av fossila bränslen är en absolut nödvändighet. Energisuveränitet kan inte vara ett politiskt verktyg eller en valfri fråga, som är föremål för en persons eller annans bekvämlighet.

När ett offentligt initiativ intar en annan hållning än Bryssels centraliserade planer för energisektorn bör detta därför ses som ett tecken på att kampen om suveränitet är långt ifrån förlorad.

För några dagar sedan undertecknade fem EU-länder – Bulgarien, Finland, Frankrike, Polen och Sverige – ett gemensamt uttalande där de starkt motsatte sig Bryssels alltmer centraliserande tendenser inom elinfrastruktursektorn. I detta dokument ad hoc koalitionen kommissionen för att inte förstå de konkreta och komplexa mekanismer som ligger till grund för driften av nationella energisystem – det vill säga verkliga förhållanden – och anklagade kommissionen för att medvetet ignorera medlemsländernas nationella befogenheter på det mycket känsliga och utmanande energiområdet.

I stället för att införa en centralisering uppifrån och ned, och med tanke på bristen på tillräcklig kunskap om verkligheten, bör kommissionen fokusera på nationella företag och nätoperatörer, de enda som kan tillhandahålla objektiv information baserad på verkligheten, snarare än de värdelösa papper som produceras på kontor i Bryssel.

Låt oss ta upp frågorna en efter en. Enligt artikel 194 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, artikeln om ”energi”, har varje medlemsstat rätt att besluta om villkoren för att utnyttja sina egna energiresurser och att välja de energikällor som den behöver. Enligt fördraget är politiken på detta område en delad befogenhet, där staterna hanterar de operativa aspekterna i enlighet med sina egna strategier och intressen och i syfte att säkerställa sin egen energitrygghet.

Enligt de fem länder som bildade denna koalition försöker Europeiska kommissionen ta över de befogenheter som medlemsstaterna har. Detta beteende borde faktiskt inte komma som en överraskning, eftersom ett sådant tillvägagångssätt är helt i linje med Bryssels övergripande strategi för absolut koncentration av makt och privilegier, till nackdel för nationalstaterna.

I vilken utsträckning är denna besatta strävan mot hypercentralisering förenlig med subsidiaritetsprincipen, en av Europeiska unionens grundläggande principer? Har EU-medborgarna tillfrågats om de håller med om att den europeiska elinfrastrukturen helt och hållet ska stå under kommissionens kontroll, att medlemsstaternas företrädesrätt inom energisektorn ska tas över av den europeiska regeringen – ett brott mot bestämmelserna i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt? Finns det inte en stark motsägelse mellan de principer som Bryssel säger sig försvara och det sätt på vilket man faktiskt agerar?

En av de största farhågorna som de fem signatärstaterna har tagit upp är energiinfrastrukturens komplexitet; dess lokala och regionala särdrag gör det nästan omöjligt att på ett effektivt och kostnadseffektivt sätt införa ett uppifrån och ned-system, som Bryssel kräver. Vad byråkraterna i Bryssel kan leverera är farlig centralisering och stigande elkostnader, inte en opartisk och verkligt användbar strategi. Antagandet att det ”bara finns ett sätt”, nämligen det som införs av EU-kommissionen, är kontraproduktivt och i grunden felaktigt, enligt de fem länder som har framfört sådan kritik.

Vad Bulgarien, Finland, Frankrike, Polen och Sverige faktiskt föreslår är en regional strategi för elnät. Medlemsländerna måste även i fortsättningen kunna analysera och fatta beslut utifrån sina egna intressen, och de nationella nätoperatörerna måste spela en grundläggande roll: regional samordning, inte toppstyrning där länderna inte har något att säga till om, ett lika enkelt som avgörande resonemang.

I det ovannämnda dokumentet försöker dessa fem stater inte avlägsna Europeiska kommissionen från denna process, utan rekommenderar att dess roll mer liknar en ”projektsamordnare”, medan nationella företag behåller den faktiska makten över tekniska frågor och frågor som rör nätinfrastruktur. Effektivt samarbete mellan regioner, snarare än maktkoncentration och förtryckande byråkrati, är kärnan i detta initiativ från Sofia, Helsingfors, Paris, Warszawa och Stockholm.

Förutom sitt intresse av att behålla full kontroll över energisystemet visar kommissionen också särskild oro för framtida investeringar, en annan känslig fråga som bör ligga kvar inom medlemsländernas kompetensområde.

Bland de fem länder som undertecknade dokumentet finns Sverige, som har uttalat sig mycket starkt mot ett finansieringsförslag från kommissionen som skulle gå emot Sveriges egna nationella intressen. Stockholms ilska är mycket mer allvarlig och hotar att stoppa elexporten till grannländerna. Enligt energiminister Ebba Busch är förslaget att använda en del av intäkterna från trängselskatterna till de projekt som kommissionen pekar ut ”oacceptabelt”, och ministern meddelar att projektet för den nya anslutningskabeln till Danmark kommer att stoppas. ”EU ska inte ta emot svenskarnas elpengar”, sade den svenska energiministern.

Att stoppa byggandet av kraftkabeln till Danmark är inte den enda hårda åtgärd som Stockholm hotar med om inte konflikten med Bryssel snabbt löses. Att avbryta eller begränsa elexporten till länder i regionen kommer att vara en störande faktor för både energimarknaden och det redan turbulenta politiska klimatet – en specifik men synnerligen relevant tvist som riskerar att eskalera och utvecklas till ett fullskaligt kallt krig.

Europeiska kommissionens besatthet av energiomställningen har tagit stora proportioner i och med lanseringen i december 2025 av det europeiska nätpaketet; den viktigaste utmaningen är de 1,2 biljoner euro som ska investeras fram till 2040. Strategin är densamma varje gång: att ersätta den nationella strategin med den starkt centraliserade europeiska logiken – i själva verket genomförandet av det ”enda scenario” genom vilket Bryssel kommer att besluta om långsiktiga investeringar och endast införa de prioriteringar som Europeiska kommissionen anser vara nödvändiga. Stora beslut kommer att fattas i Bryssel, medan medlemsländernas befogenheter kommer att minska avsevärt.

Det är just denna utveckling som kritiseras av den inofficiella koalitionen av de fem staterna, som förespråkar en tydlig ansvarsfördelning – där medlemsländerna behåller sina politiska befogenheter, medan kommissionen bör ta på sig rollen att samordna och underlätta dialogen mellan de relevanta aktörerna.

Det dokument som undertecknats av Bulgarien, Finland, Frankrike, Polen och Sverige slår larm om en attityd som har blivit en standard för eurokrater: skrupelfri påtvingad centralisering, utan hänsyn till lokala särdrag eller nationella realiteter. Det är inte utopiska planer eller gröna fantasier som kommer att garantera energisäkerheten, utan realism och ett starkt ansvarstagande.