Spanien slår först: Tren de Araguas ankomst till Europa och vad det betyder för säkerhet och suveränitet

Spanien har utdelat ett betydande slag mot Tren de Aragua, det venezuelanska kriminella meganätverk som har terroriserat samhällen i hela Latinamerika. Den 7 november meddelade Policía Nacional att man gripit tretton personer som anklagas för att ha bildat gängets första operativa cell i Spanien – en upptäckt som markerar gruppens debut på europeisk mark.

Gripandena ägde rum i Barcelona, Madrid, Girona, A Coruña och Valencia som en del av Operación Interciti, en långsiktig underrättelseinsats som samordnas av Spaniens Comisaría General de Información. Två hemliga laboratorier som producerade cocaína rosa – känt som tusi – monterades ned och utredarna upptäckte lager av syntetiska droger, kokain och en cannabisplantage inomhus.

Nätverket leddes enligt uppgift av venezuelanska medborgare i trettioårsåldern som levde diskret i stadsområden som El Cañaveral i Madrid och El Raval i Barcelona. Enligt poliskällor förberedde de sig ”för krig med rivaliserande gäng” för att ta kontroll över territorium och distributionsnät. Detta är den andra stora operationen mot Tren de Aragua i Spanien. Den första inträffade i mars 2024, då polisen arresterade Gerso Guerrero, bror till gruppens ökände ledare Héctor Rustherford ”Niño” Guerrero Flores. Gerso utlämnades senare till Venezuela anklagad för terrorism, människohandel, vapenhandel och penningtvätt.

Uppkomsten av ett statligt skyddat kriminellt imperium

Tren de Aragua är inte bara ännu en kartell. Det är en avkomma till en misslyckad socialistisk stat. Den föddes och fick sin näring inom fängelsesystemet i Venezuela – ett land där skillnaden mellan staten och den organiserade brottsligheten sedan länge har upphört att existera. Tocorón-fängelset, där gängets ledare en gång härskade, var mindre en kriminalvårdsanstalt än ett mikrokosmos av Nicolás Maduros Venezuela: en plats där straffrihet, korruption och politisk medbrottslighet ersatte rättsstatsprincipen.

Under två decennier har den narkokommunistiska regimen i Caracas använt brottslighet som ett kontrollverktyg. Samtidigt som regimen framställer sig som antiimperialistisk har den tillåtit och till och med underlättat tillväxten av kriminella strukturer som exporterar våld och droger utomlands. Tren de Aragua är ett av de tydligaste uttrycken för denna allians mellan diktatur och brottslighet.

När den venezuelanska staten kollapsade tog den kriminella staten dess plats. Samma apparat som fängslar politiska motståndare och censurerar journalister skyddar också människohandlare, miliser och paramilitära grupper. Det som Spanien har monterat ned på sitt eget territorium är inte bara en kriminell cell, utan en utpost för den djupare perversionen: sammansmältningen av politiskt tyranni och organiserad brottslighet.

Spaniens integrationsmodell – styrkor och begränsningar

Spaniens förhållande till Latinamerika har alltid varit unikt. Som jag utforskade i min senaste rapport Imperiet slår tillbaka: Varför civilisatoriska aspekter är viktiga i migrationspolitiken (Danube Institute, 2024), har den spanska migrationsmodellen på det hela taget varit en framgång. Kulturell närhet, delat språk och religiös kontinuitet har gjort det möjligt för landet att integrera miljontals latinamerikanska migranter med relativt få av de spänningar som har plågat Storbritannien eller Frankrike.

Men även denna framgångsrika modell har sina begränsningar. Ankomsten av Tren de Aragua illustrerar den mörkare sidan av global rörlighet: när humanitär politik utnyttjas av kriminella nätverk som söker skydd och vinst. Spaniens öppenhet för venezuelanska flyktingar – motiverad av medkänsla och historiska band – har tyvärr gett en ingång för element som är skyldiga sin överlevnad till Maduros kriminaliserade stat.

Spaniens utmaning är att försvara generositeten i sitt system utan att tillåta att det används mot dem själva. Integration kräver vaksamhet. Medkänsla måste gå hand i hand med verkställighet.

En kriminell modell för export

Tren de Aragua expanderar internationellt genom att kopiera sin inhemska formel: att kombinera narkotikaproduktion, människohandel och kontroll över invandrargrupper. I Spanien, liksom i Latinamerika, har man förlitat sig på tillverkningen av tusi, en syntetisk drog som marknadsförs till unga konsumenter. Användningen av små laboratorier i städerna visar hur gänget snabbt anpassar sig till sin miljö och smälter in i de lokala ekonomierna samtidigt som man behåller kontakten med sin kommandostruktur utomlands.

Dess metoder är moderna. Utredarna har funnit bevis för transaktioner med kryptovalutor och krypterad kommunikation. Med andra ord är detta inte en kvarleva av latinamerikanskt våld som transplanterats till Europa, utan ett hybridnätverk – delvis digitalt, delvis territoriellt – som förstår att utnyttja både anonymiteten på internet och den moraliska förvirringen i öppna samhällen.

Den venezuelanska kopplingen

Tren de Araguasglobala räckvidd skulle vara omöjlig utan Maduro-regimens eftergivenhet. Caracas är fortfarande ett nav för penningtvätt, vapenhandel och beskyddarverksamhet knuten till både den politiska eliten och militären. Regimens beroende av olaglig finansiering har gjort Venezuela till kärnan i en hemisfärisk kriminell ekonomi som sträcker sig från Karibien till Sydeuropa.

I åratal har USA och flera latinamerikanska regeringar dokumenterat hur högt uppsatta venezuelanska tjänstemän – inklusive de som står Maduro nära – har samarbetat med drogkarteller, gerillarörelser och paramilitära styrkor. Tren de Aragua verkar i denna gråzon: tolereras, hanteras ibland och är alltid användbar för regimen som en tryckventil för migration och ett instrument för regional destabilisering.

Att detta nätverk nu har dykt upp i Spanien är därför ingen tillfällighet. Det är ett symptom på Venezuelas medvetna export av oordning – en politik som använder både migration och kriminalitet som vapen för att sprida sitt inflytande utomlands.

Lärdomar för Europa

För Europas konservativa kunde budskapet inte vara tydligare. Lag och ordning är inte bara en nationell angelägenhet, det är den nationella säkerhetens första linje. När suveräniteten urvattnas, när efterlevnaden försvagas och när ideologi ersätter auktoritet kommer tomrummet att fyllas av aktörer som varken respekterar lag eller gränser.

Spaniens polis förtjänar beröm för att ha upplöst denna cell, men beslutsfattarna måste nu se till att förebyggande åtgärder åtföljs av repression. Förfaranden för uppehållstillstånd, humanitärt skydd och asylvägar måste skyddas från infiltration av kriminella grupper. Det internationella samarbetet – i synnerhet med latinamerikanska demokratier som Colombia och Chile – bör fördjupas, samtidigt som all kontakt med den venezuelanska regimen måste villkoras av dess samarbete mot gränsöverskridande brottslighet, vilket för närvarande är obefintligt.

Framför allt måste Europa erkänna den moraliska dimensionen av detta hot. Tren de Aragua är inte bara ett gäng, det är skuggan av en regim som har förvandlat brottslighet till styre. Att tolerera Maduro är att tolerera de förhållanden som föder sådana organisationer.

Slutsatser: Återupprättande av rättsstatsprincipen

Avvecklingen av Tren de Araguasförsta spanska cell är en seger för brottsbekämpningen och en varning till Europa. Överallt där brottsligheten växer okontrollerat – oavsett om det är i Caracas, Barcelona eller Bryssel – beror det på att auktoriteten har urholkats.

Spaniens svar måste nu bli Europas standard: ett otvetydigt återupprättande av lag och ordning. För det som står bakom varje gäng, varje smugglingsrutt och varje syntetiskt laboratorium är inte bara girighet, utan en politisk ideologi som föraktar själva rättvisan.

Tren de Aragua är den väpnade delen av ett misslyckat socialistiskt experiment. Dess spridning är ett symptom på den narkokommunistiska sjukdom som har förstört Venezuela och som nu försöker infektera den fria världen. Spaniens operation bör därför inte bara ses som en polisiär framgång, utan som ett moraliskt ställningstagande: att Europa inte kommer att tillåta tyranni, korruption och brottslighet – hur avlägset deras ursprung än är – att slå rot på dess mark.