Subscribe
Konflikten i Ukraina, som nu är inne på sitt tredje år, fortsätter att skapa djupa sprickor och prövar sammanhållningen i Europeiska unionen och den euroatlantiska gemenskapen. I takt med att förväntningarna på ett möte mellan Ukrainas och Rysslands presidenter ökar har frågan om säkerhetsgarantier blivit central. I detta sammanhang är Europa splittrat mellan en grupp länder som är redo för militära åtaganden och en annan grupp som föredrar mer försiktiga lösningar. Denna heterogenitet återspeglar inte bara olika uppfattningar om det ryska hotet, utan också strategiska skillnader mellan regeringarna.
KOALITIONEN AV DE VILLIGA
Inom ”koalitionen av villiga”, en allians av cirka trettio länder, har Frankrike och Storbritannien tagit på sig en ledande roll i konkreta insatser, som går utöver leverans av material. Samtidigt har London meddelat att man är beredd att sätta in militära kontingenter för specifika uppgifter. Denna hållning återspeglar en interventionistisk vision som inte bara syftar till att stärka Ukraina utan också till att bekräfta de två ländernas roll som europeiska stormakter som kan leda den kontinentala säkerheten i en tid då USA:s centrala roll i regionen minskar. Vid sidan av de två förespråkarna har andra medlemsländer uttryckt stöd för ett direkt engagemang. Belgien, Litauen och Estland har uttryckt liknande vilja. Tallinn har i synnerhet upprepat sin vilja att bidra. Baltikums stöd är inte förvånande med tanke på att dessa länder uppfattar sig själva som de mest utsatta för rysk expansionism.
DE OBESLUTSAMMA LÄNDERNA: FÖRSIKTIGHET OCH VÄNTAN
Lettland har uttalat att ett slutligt beslut om truppinsats kan fattas först efter ett fredsavtal. Sverige har intagit en liknande hållning och betonat behovet av att klargöra uppdragets karaktär. Dessa ställningstaganden speglar osäkerheten hos länder som, trots att de uppfattar det ryska hotet, inte i förtid vill engagera sig i en operation som kan urarta till en direkt konfrontation med Moskva. Att invänta ett tydligare förhandlingsramverk är en försiktig strategi som är användbar för att undvika interna motsättningar och bibehålla marginaler av diplomatisk flexibilitet.
TYSKLAND, ITALIEN OCH POLEN: DEN MOTSATTA FRONTEN
En annan grupp stater har tagit ställning mot att skicka trupper. Tyskland har upprepat att Berlin kommer att tillhandahålla utrustning och resurser men inte personal, eftersom Tyskland traditionellt har varit ovilligt att engagera sig utomlands. Polen har, trots att landet är en av Kievs främsta anhängare, uteslutit ett direkt ingripande. Warszawa föredrar att fokusera sina resurser på att stärka NATO:s östra flank, vilket uppfattas som avgörande för landets nationella säkerhet. Italien, genom premiärminister Meloni, har uttryckt sin önskan att inte skicka trupper. Rom har dock enligt uppgift varit öppet för alternativa former av bidrag. Högspecialiserade resurser finns tillgängliga för minröjningsoperationer och luftrumskontroll. Den italienska kapaciteten utgör ett viktigt bidrag i ett land som Ukraina, där uppskattningsvis 30 procent av territoriet är minerat eller förorenat av oexploderad ammunition.
SPANIEN OCH NEDERLÄNDERNA: BEGRÄNSAT STÖD
Spanien och Nederländerna har intagit en medelväg och uttryckt sin vilja att tillhandahålla utrustning och resurser utan att skicka militära kontingenter. Detta val svarar mot behovet av att stödja Kiev samtidigt som man undviker att passera den symboliska och politiska tröskeln för att skicka trupper. Madrid och Haag ser balansen mellan stöd till Kiev och förhindrande av eskalering med Moskva som en viktig del av sin utrikespolitik.
EN UTMANING FÖR DEN EUROPEISKA ENIGHETEN
Den europeiska debatten om säkerhetsgarantier för Ukraina visar på komplexiteten i ett sammanhang där nationella intressen, hotbilder och inrikespolitiska kalkyler är oupplösligt sammanflätade. Frankrike och Storbritannien leder den interventionistiska fronten, med stöd av vissa baltiska länder och Belgien. Andra stater, som Tyskland, Italien och Polen, intar försiktiga positioner och begränsar sig till att ge tekniskt och logistiskt stöd. Slutligen väljer länder som Spanien och Nederländerna att stödja Kiev utan att direkt involvera sina egna väpnade styrkor. Förväntningarna på ett möte mellan Zelenskyj och Putin gör det ännu mer angeläget att definiera en sammanhängande europeisk strategi som kan garantera Ukrainas säkerhet utan att dra in kontinenten i en ny fas av öppen konflikt. Europeiska unionen uppmanas således att utföra en känslig balansakt: att visa enighet och trovärdighet utan att äventyra den internationella stabiliteten.