Subscribe
Strafftullar på EU:s mejeriprodukter hotar exporten, slår hårt mot italienska ostar och fördjupar EU-kommissionens trovärdighetskris.
Försämringen av handelsrelationerna mellan Europeiska unionen och Kina har gått in i en ny och oroande fas. Mot bakgrund av handelskriget mellan USA och Kina är Pekings beslut att införa tullar på mellan 21,9 % och 42,7 % på ett brett spektrum av europeiska mejeriprodukter långt mer än en sektoriell dispyt. Det är en strategisk signal som riskerar att undergräva EU:s viktigaste exportprodukter, försvaga hela leveranskedjor och än en gång avslöja den strukturella bräckligheten i EU:s ställning i globala handelskonflikter.
Dessa nya kinesiska tullar kommer efter månader av eskalerande spänningar mellan Bryssel och Peking, som präglats av ömsesidiga anklagelser om dumpning, exportrestriktioner och motåtgärder. EU har länge befunnit sig i en defensiv position i handelskriget mellan USA och Kina, men denna episod visar hur illa rustad EU är när man förhandlar med globala makter som agerar utifrån styrkepositioner. Konfrontationen mellan Kina och EU intensifieras just vid en tidpunkt då Europa skulle behöva en tydligare och fastare strategi för att skydda sina ekonomiska intressen.
Enbart siffrorna förklarar problemets omfattning. Tullar på över 40 procent innebär att många europeiska mejeriprodukter effektivt slås ut från den kinesiska marknaden, som är en av de snabbast växande destinationerna för livsmedelsimport i världen. För små och medelstora företag, som under det senaste decenniet har gjort stora investeringar för att bygga upp en närvaro i Kina, kan effekterna bli förödande. Dessa tullar fungerar som en indirekt skatt på europeiska producenter, vilket urholkar marginalerna, avskräcker från investeringar och försvagar konkurrenskraften. Den redan svåra miljö som präglades av handelskriget mellan USA och Kina har nu blivit ännu tuffare för europeiska exportörer.
Bland de mest utsatta länderna finns Italien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Irland. I synnerhet Italien kommer att drabbas oproportionerligt hårt. Branschens uppskattningar tyder på att exporten av italiensk ost till Kina kan minska med 15-20% på kort sikt. Produkter som Parmigiano Reggiano, Grana Padano och Gorgonzola – ikoner för Made in Italy – möter nu tullhinder som är så höga att det blir ekonomiskt olönsamt att behålla hyllutrymme i kinesiska stormarknader. Konsekvenserna sprider sig långt bortom producenterna och påverkar mjölkbönder, logistikleverantörer och exportrelaterade tjänster. Skadan är inte bara ekonomisk utan också ryktesmässig, eftersom italienska ostar hade blivit prestigesymboler på tillväxtmarknaderna.
Mot denna bakgrund har Europeiska kommissionens svar kritiserats allmänt för att vara otillräckligt. I officiella uttalanden har man uttryckt ”oro” och utlovat dialog, men konkreta motåtgärder eller stödplaner för drabbade sektorer lyser med sin frånvaro. För många producenter och branschorganisationer förstärker denna försiktiga hållning bilden av ett EU som reagerar långsamt och saknar politisk beslutsamhet. I samband med handelskriget mellan USA och Kina riskerar en sådan tvekan att tolkas som svaghet, vilket ytterligare urholkar EU:s förhandlingsposition.
Denna episod är en del av en bredare trovärdighetskris för Europeiska kommissionen. Observatörer ifrågasätter alltmer om Bryssel är kapabelt att formulera och försvara en sammanhängande handelsstrategi i en tid som präglas av ekonomisk konfrontation mellan supermakterna. Europa verkar vara fångat mellan Washington och Peking och kan inte utnyttja sin marknadsstorlek för att få ett avgörande inflytande. Medan USA förhandlar med Kina från en styrkeposition verkar EU ofta förpassas till marginalen och tvingas absorbera beslut som fattas någon annanstans.
Flera faktorer bidrar till denna trovärdighetsklyfta: avsaknaden av en enhetlig vision bland medlemsländerna, avsaknaden av snabba och trovärdiga motåtgärder och en diplomatisk stil som uppfattas som alltför försiktig. Resultatet är en växande frustration bland europeiska företag och ett minskat förtroende bland internationella partner. Kinesiska tullar på EU-produkter är därför inte en isolerad fråga utan ett symptom på ett djupare strategiskt missnöje.
Om vi blickar framåt är riskerna betydande. Europa kan permanent förlora marknadsandelar i nyckelsektorer som mejerisektorn, se en nedgång i investeringar och innovation och möta ett stigande inhemskt missnöje bland små och medelstora företag. På längre sikt kan en fortsatt marginalisering i den globala handeln försvaga den europeiska sociala och ekonomiska modellen i sig, som är starkt beroende av öppna marknader och export med mervärde.
Men det finns alternativ. En mer bestämd handelspolitik från EU:s sida skulle kunna omfatta en kompensationsfond för sektorer som drabbas av kinesiska tullar, starkare politisk enighet mellan medlemsländerna och noggrant avvägda ömsesidighetsåtgärder på multilateral nivå. Samtidigt bör EU påskynda ansträngningarna för att diversifiera exportdestinationerna och främja italienska ostar och andra mejeriprodukter från EU i Sydostasien, Mellanöstern och Afrika. Ett förnyat diplomatiskt engagemang med Peking, grundat på öppenhet och internationella handelsregler, är också viktigt.
Kinas beslut att rikta in sig på EU:s mejeriprodukter är en väckarklocka. Den utmaning som Europa står inför är inte bara ekonomisk, utan även politisk och strategisk. Om EU vill undvika att bli en passiv åskådare i handelskriget mellan USA och Kina måste man återupptäcka förmågan att agera beslutsamt, försvara sina producenter och återställa sin trovärdighet som en global ekonomisk aktör.
Alessandro Fiorentino