Tre år med regeringen Meloni: Varför Italien är tillbaka i centrum

Under tre år på Palazzo Chigi har Giorgia Meloni omformat Italiens internationella image: mer självsäker i Medelhavsområdet, en viktig aktör i Europa, en politisk bro till Washington och arkitekten bakom en Afrikastrategi som syftar till energisäkerhet, utveckling och kontroll av migrationsströmmar. Vägen dit har inte varit linjär – finanspolitiska begränsningar och strukturella svagheter kvarstår – men riktningen är tydlig: Rom är ett politiskt nav igen.

En ledarskapsprofil: Stabilitet, pragmatism, agenda

Tre år efter omröstningen har Meloni konsoliderat sin ställning på hemmaplan och en tydlig hållning utåt: konservativ i fråga om värderingar, pragmatisk i europeiska och atlantiska frågor. Hon har tenderat att föredra stabilitet framför chockterapi: gradvis minskning av underskottet, försiktighet när det gäller de offentliga finanserna och uppmärksamhet på industri och tillverkning (även om den globala motvinden kvarstår).

G7-mötet i Puglia: Italiens färdriktning

Toppmötet i Apulien (13-15 juni 2024) var ett skyltfönster för ”Meloni-doktrinen”: stöd till Ukraina – bland annat genom innovativa finansiella verktyg – ett fördjupat energisamarbete med Afrika och ett försvar av den regelbaserade världsordningen. Utöver kommunikéer använde Italien ordförandeskapet för att förankra en agenda för ett ”bredare Medelhavsområde” och signalerade att den europeiska säkerheten också sträcker sig genom södra Medelhavsområdet.

Mattei-planen: En kompass för Afrika

Mattei-planen, som lanserades vid toppmötet mellan Italien och Afrika (28-29 januari 2024), har blivit det långsiktiga ramverket för Italiens närvaro på kontinenten: en strategi som bygger på ”partnerskap, inte välgörenhet” med projekt inom energi, vatten, jordbruk, utbildning och hälsa, där man utnyttjar offentlig-privata partnerskap. Med tiden breddade Rom målländerna och engagerade nationella mästare (från flyg- och rymdindustrin med dubbla användningsområden till jordbruksteknik) för att förankra konkreta projekt. Den strategiska idén är enkel men ambitiös: utveckling som en hävstång för att minska drivkrafterna bakom irreguljär migration samtidigt som man bygger tillförlitliga energi- och försörjningslänkar med Europa.

Migration: Från ”externalisering” till en italiensk modell Andra studier

Här har diskontinuiteten varit som tydligast. Italien-Albanien-arrangemanget (som tillkännagavs i november 2023 och justerades 2025) testade behandling utanför EU:s territorium – anläggningar under italiensk jurisdiktion, påskyndade förfaranden och, efter rättslig feedback, en utveckling mot nav för återvändande. Systemet var innovativt och kontroversiellt och ledde till rättslig granskning som regeringen har försvarat politiskt och i domstol.

Oavsett tvisten är det ett politiskt faktum som sticker ut: EU och flera medlemsländer har studerat – och delvis anpassat – Italiens tillvägagångssätt inom ramen för en bredare europeisk reform som betonar yttre gränser och avtal med tredjeländer (från Tunisien och Egypten till Jordanien och Libanon). Även utanför EU har London strävat efter en anpassning av de operativa verktygen. Skillnader kvarstår (t.ex. Storbritanniens Rwanda-plan), men den ”italienska metoden” har blivit en del av Europas politiska verktygslåda.

Central i Europa: Från valurnorna till dossiererna

EU-valet 2024 bekräftade vikten av Fratelli d’Italia och den konservativa familjen (ECR), vilket ledde till större förhandlingsvilja i Bryssel och Strasbourg. Relationerna med von der Leyen-kommissionen har ibland varit konkurrensutsatta, men Rom har ändå upprepade gånger spelat kungamakare i frågor som rör migration, energi och budget. Enligt tankesmedjor är Italiens prioriteringar nu trefaldiga: att hantera migrationsflöden, säkra tillförlitliga energipartnerskap och hindra illvillig extern inblandning – en strategi för ”sydligt strategiskt djup” med Italien som pilotfisk som knuffar EU i en riktning som ligger i linje med nationella intressen.

Atreju, den globala ”Showcase”: Musk, Sunak, Rama

Atrejus utveckling från partyfestival till global scen signalerar den politiska magnetism som regeringen har byggt upp. I december 2023 intog Elon Musk och Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak scenen; Edi Rama – en viktig partner i Albanienfrågan – dök också upp. Det handlade inte bara om fototillfällen: verkliga diskussioner om demografi, AI, digital reglering och migration utspelade sig. Sunaks interventioner i Rom bidrog till att sätta en ton om gränser mellan kanalerna, medan axeln med Tirana blev ett politiskt laboratorium – inklusive juridiska friktioner – tillsammans med praktiskt infrastruktursamarbete över Adriatiska havet. Atreju projicerade ett Italien som bjuder in och skapar nätverk.

The Atlantic Channel: En ”speciell relation” med Trump

Efter valet i USA 2024 och president Donald J. Trumpsåterkomst till Vita huset odlade Meloni en direkt relation med Washington och blev snabbt en av de mest lyssnade europeiska ledarna där under den nya fasen. Möten på hög nivå präglades av en personlig och politisk förståelse som var användbar i känsliga frågor (tullar, Ukraina, Medelhavet). Balansgången är känslig – särskilt när det gäller handel och Ukraina – men den har gett Italien en roll som brobyggare mellan Washington och Bryssel, vilket minskar risken för en ständig transatlantisk dragkamp.

Hur marknaderna ser på oss: betygsdomarna

Den kanske mest påtagliga ”stabilitetspremien” har kommit från kreditbetygen för stater. Fram till 2025 har kreditvärderingsinstituten uppmärksammat politisk kontinuitet och finanspolitisk försiktighet med uppgraderingar och positiva utsikter. Även om tillväxten fortfarande är blygsam och produktiviteten låg, värderar marknaderna i allt högre grad Italiens stabilare styre och budgetdisciplin – knappa varor i ett politiskt turbulent Europa.

Gränser, kritik och öppna utmaningar

Meloni-agendan har utlöst motstånd på rättsliga och civila fronter, särskilt när det gäller migrationspolitiken (domstolsutslag om ”säkra länder” och extraterritoriell behandling). Mattei-planens kritiker efterfrågar starkare styrning, mätbara nyckeltal och skyddsåtgärder. På hemmaplan kvarstår gamla knutar: demografi, reallöner, produktivitet och STEM-utbildning. Det politiska skiftet är dock obestridligt: Italien reagerar inte bara på händelser, utan föreslår ramverk, leder förhandlingar och bygger koalitioner (från G7:s åtgärder mot smugglare till partnerskap mellan EU och Nordafrika och trepartssamarbeten som Italien-UK-Albanien). Det är en återgång till en proaktiv utrikespolitik som kopplar samman nationella intressen med europeiska.

”Bästa praxis” som andra studerar

Italiens migrationsmodell – lagligt förankrad externalisering, avtal med partnerstater, avskräckning och återvändande – har lett till efterföljelse eller anpassning i flera huvudstäder, både inom och utanför EU. Begrepp som att lägga ut delar av fasen efter avslaget på entreprenad och att etablera nav för återvändande har blivit en del av den allmänna europeiska debatten. Ingen modell är helt enkel, resultaten beror på rättspraxis och administrativ kapacitet – men efter år av narrativ underordning sätter Italien agendan och andra mäter sig mot den.

Italien i Mellanösternkonflikten

Under dessa tre år har Rom utarbetat en tydlig hållning i regionens mest instabila frågor: Gaza-Israel-Libanon-Röda havet. Denna linje vilar på tre pelare: praktiska humanitära insatser, avskräckning och skydd av sjövägar samt diplomati för en hållbar fred grundad på två folk, två stater.

Principer och politiska budskap. Sedan hösten 2023 har Italien försvarat Israels rätt att existera och leva i säkerhet – och därmed att försvara sig mot terrorism – samtidigt som man insisterat på en varaktig vapenvila, frisläppande av gisslan och en trovärdig politisk horisont för palestinierna. Under 2024-2025 bekräftade Palazzo Chigi och utrikesministeriet sitt stöd för tvåstatslösningen och för respekten för internationell humanitär rätt, och kombinerade detta med direkt bistånd och sjukvård till Gazas civila.

Mottagning och humanitära korridorer för palestinier. Italien har matchat princip med verktyg: Flygvapnets sjukvårdsflyg som förflyttar skadade barn och sjuka – tillsammans med deras familjer – till Italien, behandling inom den nationella sjukvården och humanitära korridorer med partners i civilsamhället (såsom Sant’Egidio Community), vilket möjliggör säker inresa och familjeåterförening för palestinska flyktingar.

”Vulcano” och den medicinska bryggan. En synlig symbol är sjukhusfartyget ITS Vulcano, med operationssal, CT-scanner och intensivvård, som placerats utanför krisområdet för att behandla de skadade – särskilt minderåriga – och för att fungera som en framskjuten medicinsk knutpunkt som samordnas med egyptiska myndigheter och internationella organ. Utplaceringen påbörjades i november 2023 och fortsatte med efterföljande uppdrag.

Maritim säkerhet och avskräckning i Röda havet. För att begränsa regionala spridningseffekter stödde Rom – och deltog i – EU-uppdraget EUNAVFOR Aspides för att skydda sjöfarten från houthiernas attacker. Jagaren Caio Duilio har vid flera tillfällen fångat upp och skjutit ned drönare, vilket har bidragit till att skydda Europas energi- och handelsvägar. Inställningen är defensiv men beslutsam och kopplar samman sjöfartsskydd med Europas ekonomiska motståndskraft.

Konfliktens norra front: Libanon. Italien förblir en pelare i UNIFIL i södra Libanon – med över 1.100 blåhjälmar – och har i internationella forum tryckt på för att stärka uppdraget som en broms för upptrappningen med Hizbollah. Italiens kontinuerliga närvaro på marken och dess diplomatiska påtryckningar för att förnya och stärka mandatet var konsekventa fram till och med 2024-2025.

Palestinskt självbestämmande och garantier för Israel. År 2025 klargjorde Rom också att ett formellt erkännande av staten Palestina är ett delat politiskt mål inom en europeisk ram, kopplat till säkerhetsvillkor (frisläppande av gisslan, avlägsnande av Hamas från styret av Gaza) och till en seriös förhandlingsprocess som säkrar fred och säkerhet för Israel och verkligt självbestämmande för palestinierna. Detta är den italienska syntesen: säkerhet och rättigheter, tillsammans.

Slutsats: Italien, nödvändigt igen

För tre år sedan framställde många Italien som en bräcklig aktör bland jättar: hög skuldsättning, låg tillväxt, lite att säga till om. I dag – med alla begränsningar erkända – är Rom ledande längs åtminstone tre avgörande axlar för Europa: Medelhavet (migration och säkerhet), energi (pålitliga leveranser och afrikanska partnerskap) och Atlantbron (att översätta europeiska intressen i Washington). Ratinginstituten har erkänt stabiliteten; motståndarna erkänner ofta statsskicket; de allierade följer i allt högre grad efter.

Och så har vi Mellanöstern, där Italien har visat prov på en balanserad men effektiv hållning: man har byggt humanitära korridorer, behandlat Gazas barn, försvarat sjöfarten, stått fast vid UNIFIL, bekräftat Israels rätt att leva i fred och det palestinska folkets rätt till självbestämmande. Detta är inte en återgång till tom storhet utan till en användbar centralitet – en som minskar riskerna för familjer, ger företag en riktning, skyddar gränser och gör att Italien räknas där beslut fattas. I en splittrad värld är att vara central att vara behövd. I dag har Italien i hela Medelhavsområdet och i Europa blivit just det igen: en nödvändig nation.