Subscribe
Melonis regering får beröm då uppdaterade Istat-data visar på en minskande skuldkvot, stabil tillväxt och disciplinerade underskottsmål.
Italiens senaste ekonomiska indikatorer är ett övertygande bevis för att premiärminister Giorgia Melonis konservativa finanspolitiska strategi är effektiv. I en ny rapport om nationalräkenskaperna reviderade landets statistikbyrå Istat nyckeltalen i en riktning som understryker en sund ekonomisk förvaltning: skuldkvoten för 2024 förväntas nu uppgå till 134,9 procent, vilket är något lägre än de 135,3 procent som beräknades i mars, medan tillväxt- och underskottssiffrorna är stabila. Dessa siffror, även om de är blygsamma, signalerar en finanspolitisk försiktighet som lönar sig i en tid av global osäkerhet.
Uppgifterna ger också en starkare bild av 2023 än vad som tidigare rapporterats. Istat uppgraderade förra årets BNP-tillväxt till 1% från den tidigare uppskattningen på 0,7%, samtidigt som skuldkvoten för 2023 sänktes till 133,9% från 134,6%. Dessa revideringar är viktiga eftersom de visar att den italienska ekonomin presterade bättre än väntat trots inflationstryck, höga energikostnader och internationella handelsspänningar. Samtidigt låg nettoupplåningen, dvs. budgetunderskottet, kvar på 7,2 procent, vilket visar att regeringen lyckades främja tillväxten utan att låta de offentliga finanserna skena iväg utom kontroll.
Regeringen Meloni gick in i 2023 med mål om en tillväxt på 1 procent, ett underskott på 3,8 procent och en skuldkvot på 135,8 procent. Att uppnå eller överträffa dessa riktmärken i ett utmanande ekonomiskt klimat återspeglar ett tydligt engagemang för disciplinerad styrning. Till skillnad från mer expansiva strategier som prioriterar snabba stimulanser framför balans, har Italiens konservativa väg fokuserat på att upprätthålla marknadens förtroende, kontrollera utgifterna och noggrant kalibrera investeringarna för att upprätthålla långsiktig stabilitet.
Framöver siktar regeringen på en BNP-ökning på 0,6 procent 2024. Denna prognos återspeglar försiktighet i den globala motvinden, inklusive oro för amerikanska tullar och avtagande europeisk efterfrågan. Även om kritiker kan tolka den lägre tillväxtprognosen som ett tecken på svaghet är den i själva verket ett exempel på nyktert beslutsfattande. Genom att halvera sin tillväxtprognos tidigare i år signalerade regeringen att den föredrar realism framför optimism – en strategi som skyddar Italien från den ryktesskada som kommer med missade mål.
På den finanspolitiska sidan sätter regeringen upp lika konservativa mål. Det officiella underskottsmålet för 2024 är 3,3% av BNP, men ekonomiminister Giancarlo Giorgetti har föreslagit att Italien till och med skulle kunna pressa siffran under den kritiska 3%-tröskeln. Detta skulle öppna dörren för landet att lämna EU:s förfarande vid alltför stora underskott redan 2026, ett helt år tidigare än planerat. Att uppnå denna milstolpe skulle innebära en betydande seger för Italien i Bryssel, vilket skulle bekräfta landets trovärdighet inom euroområdet och öka dess attraktionskraft för investerare.
Skuldhanteringen är en annan hörnsten i regeringens politik. Medan prognoserna tyder på en tillfällig ökning av skuldkvoten till 137,8% av BNP 2026 på grund av de kvardröjande effekterna av det kostsamma byggincitamentet ”superbonus”, förutspår de långsiktiga utsikterna en gradvis minskning. Genom att erkänna denna kortsiktiga utmaning och planera för en kontrollerad minskning visar regeringen återigen sitt engagemang för transparens och ansvar.
De bredare konsekvenserna av dessa siffror sträcker sig utanför Italiens gränser. I en tid då många avancerade ekonomier kämpar för att balansera tillväxt och budgetdisciplin visar Italien att en konservativ strategi kan ge stabila, om än inte spektakulära, resultat. Regeringen Melonis noggranna förvaltning har inte bara stärkt landets finanser utan också ökat dess trovärdighet på de internationella marknaderna. Investerare och EU-partner noterar ett land som, trots politiska förändringar och global turbulens, rör sig mot sundare offentliga finanser.
I slutändan är Italiens erfarenheter en lektion i värdet av en försiktig styrning. Genom att hålla utgifterna i schack, motstå frestelsen att göra orealistiska prognoser och stadigt minska skuldbördan har regeringen gett landet en fastare ekonomisk grund att stå på. Även om utmaningar kvarstår, från globala handelsspänningar till inhemska strukturreformer, bekräftar de senaste Istat-data att Italiens konservativa finanspolitiska väg inte bara fungerar utan också ger landet ny respekt på den europeiska scenen.
Alessandro Fiorentino