EU:s försvarskommissionär varnar: ”USA tar ett steg tillbaka – Europa måste lära sig att försvara sig självt”

Andrius Kubilius hävdar att USA:s förändrade strategi, tekniska beroende och fragmenterade industrier tvingar EU att ta fullt ansvar för sin egen säkerhet.

Europeiska unionen kan inte längre utgå från att USA kommer att förbli den obestridda ryggraden i dess säkerhet. Det är den skarpa varning som Andrius Kubilius, EU:s kommissionär för försvars- och rymdfrågor, ger i en intervju med det italienska undersökande programmet Report. Som livslång atlantist och tidigare premiärminister i Litauen ställs Kubilius nu inför en verklighet som han en gång hade svårt att föreställa sig: Washington håller på att omdefiniera sina prioriteringar och Europa måste förbereda sig på att stå på egna ben.

Kubilius pekar på USA:s senaste nationella säkerhetsstrategi, som utformats av tänkare som Elbridge Colby, som nu är en hög tjänsteman i Pentagon. Det underliggande budskapet är tydligt: USA tror inte längre att man kan eller bör övervaka hela världen. Istället vill man förhindra att en enskild makt blir dominerande i en viss region, med primärt fokus på att motverka Kina i Asien. I detta sammanhang ses ett starkare och mer självständigt EU inte längre som en otvetydig tillgång, utan potentiellt som en rivaliserande regional makt.

”Jag håller inte med om detta synsätt”, säger Kubilius och betonar att den europeiska enigheten förblir viktig även för amerikanska intressen. Han erkänner dock att de transatlantiska relationerna redan håller på att förändras. ”Vi måste acceptera detta på ett rationellt sätt och omedelbart börja förbereda oss”, menar han. För honom innebär det att ta ett direkt ansvar för Europas försvar i stället för att på obestämd tid förlita sig på amerikanska garantier.

Den centrala frågan är därför vem som ska leda det europeiska försvaret i en värld där det amerikanska stödet kan komma att minska. Kubilius beskriver den nuvarande situationen som en övergångsfas. Under det senaste året har hans arbete fokuserat på ”materiellt försvar”: att öka vapenproduktionen och anskaffningen. Men de institutionella begränsningarna börjar nu komma i fokus. Den så kallade ”europeiska pelaren i Nato” är fortfarande dåligt definierad, även om Nato i sig fortsätter att vara oumbärligt. Kubilius insisterar på att det kollektiva försvaret inte är förhandlingsbart, eftersom inget enskilt europeiskt land – hur stort det än är – ensamt kan matcha Rysslands militära makt.

Samtidigt lyfter han fram möjligheten till nya ledarskapsstrukturer. En idé som diskuteras är ett europeiskt säkerhetsråd som skulle samla nyckelländer som Tyskland, Frankrike, Italien, Storbritannien och Polen, tillsammans med roterande medlemsländer och EU:s ledning. Ett sådant organ skulle kunna ge politisk vägledning under större säkerhetskriser, särskilt om USA:s engagemang försvagas ytterligare.

Ett stort hinder för europeisk självständighet ligger dock i det teknologiska beroendet. Kubilius kritiserar öppet Europas beroende av USA-tillverkade vapensystem. Samtidigt som han erkänner deras kvalitet varnar han för riskerna med amerikanska exportkontroller, särskilt International Traffic in Arms Regulations (ITAR). Enligt dessa regler behåller Washington makten att begränsa hur och var vapen med amerikanskt ursprung kan användas – även efter att de har sålts.

Han nämner Ukraina som exempel: Fransktillverkade långdistansmissiler fick klartecken för anfall på ryskt territorium, medan brittiska missiler med amerikanska komponenter inte fick det, eftersom Washington nekade tillstånd. ”Om en regering köper vapen måste den vara säker på att dess armé kan använda dem när och där det behövs”, säger Kubilius. ”Utan att behöva fråga någon annan om lov.” För honom är detta ett bevis på att Europa måste bygga upp en verklig strategisk autonomi på försvarsområdet.

Det kommer dock att ta tid att uppnå detta mål. De flesta försvarsutgifter kommer fortfarande från nationella budgetar, medan EU:s egna försvarsresurser är små i jämförelse – ungefär en hundradel av vad medlemsländerna spenderar tillsammans. Detta skapar en ond cirkel: länder köper utomeuropeiska vapen eftersom den europeiska industrin saknar kapacitet, och den europeiska industrin förblir svag eftersom länderna inte investerar i den. Att bryta denna cykel är en av Kubilius främsta prioriteringar.

Fragmentering är en annan utmaning. Konkurrerande initiativ som Tysklands European Sky Shield Initiative och Italiens föreslagna ”Michelangelo Dome”, som drivs av Leonardos VD Roberto Cingolani, illustrerar hur nationella intressen ofta går före samordning. Kubilius säger att han redan har talat med Cingolani och planerar ett rundabordssamtal efter nyår mellan italienska och tyska intressenter för att utforska en gemensam väg framåt. ”Vi behöver ett europeiskt luftförsvar mycket snart”, understryker han.

Slutligen tar Kubilius upp en politiskt känslig fråga: försvarskostnaderna. Ökade militärutgifter, medger han, kommer att kräva svåra budgetval. Men han framställer alternativet i skarpa ordalag. Om Europa misslyckas med att avskräcka Ryssland – och låter landet segra i Ukraina och potentiellt hota EU:s medlemsländer – kommer den sociala modell som européerna värnar om ändå att kollapsa. ”Det”, avslutar han, ”är vad som verkligen skulle förstöra vårt sätt att leva.”

Kubilius menar att Europas strategiska sanningsögonblick har kommit. Frågan är inte längre om EU vill försvara sig, utan om EU har råd att inte göra det.

Alessandro Fiorentino