Subscribe
Rom väger in en banbrytande investering i Global Combat Air Programme med Storbritannien och Japan, med målet att uppnå teknisk suveränitet och ett sjätte generationens stridssystem senast 2035
Italien står inför ett beslut som går långt utöver gränserna för en årlig budgetlag. Under de kommande veckorna kommer parlamentet att uppmanas att godkänna ett stort ekonomiskt åtagande till Global Combat Air Programme (GCAP), ett trilateralt initiativ med Storbritannien och Japan som syftar till att utveckla nästa generations flygstridssystem. För Rom är prislappen betydande – cirka 9 miljarder euro fram till 2035 – men det är också de strategiska insatserna: att ansluta sig till den lilla grupp länder som inte bara kan operera utan också utforma och styra avancerade stridsflygsystem.
Dekretet som lagts fram av försvarsminister Guido Crosetto kommer att granskas av parlamentets försvars- och budgetutskott. Formellt innebär det ett godkännande av ökade utgifter, men politiskt och strategiskt innebär det ett val om Italiens framtida roll inom avancerad militär teknologi. Frågan är om landet avser att agera som en fullvärdig partner med lika tillgång till know-how och större operativ suveränitet, eller om man vill fortsätta att vara bunden till samarbetsmodeller där den tekniska kontrollen till stor del ligger hos starkare allierade.
GCAP är en hörnsten i Italiens militära planering på medellång till lång sikt och innebär en potentiell brytning med tidigare program som Eurofighter och F-35. I dessa fall deltog Italien i betydande utsträckning, men ofta med begränsad tillgång till kritisk teknik och beslutsfattande, särskilt i det USA-ledda F-35-programmet. GCAP, däremot, är uttryckligen utformat för att säkerställa paritet mellan partnerna.
Programmet är resultatet av en sammanslagning av två nationella projekt: Storbritanniens Tempest och Japans FX. Målet är att till 2035 leverera ett sjätte generationens luftstridssystem som gradvis ska ersätta plattformar som Eurofighter Typhoon och japanska Mitsubishi F-2. Avgörande är att GCAP inte är centrerat kring ett enda flygplan. Det handlar om en integrerad arkitektur som kombinerar ett stealth-flygplan med avancerad penetrationsförmåga, obemannade ”kollaborativa” drönare, distribuerade och nätverksbaserade sensorer, ledningssystem som bygger på artificiell intelligens, säker kommunikation och nästa generations elektroniska krigföring. Resultatet är ett system som är utformat för komplexa, högintensiva konflikter och djup interoperabilitet med allierade styrkor.
Enligt Italiens fleråriga försvarsplaneringsdokument beräknas Roms bidrag till GCAP uppgå till cirka 9 miljarder euro fram till 2035, vilket endast omfattar utvecklingsfasen. Det inkluderar inte framtida produktions- eller livscykelkostnader. Enbart för 2025 överstiger finansieringen 600 miljoner euro, vilket gör GCAP till en av de dyraste posterna i Italiens militära flygportfölj vid sidan av uppgraderingarna av F-35 och Eurofighter. Som med de flesta större försvarsprogram kan de initiala kostnadsberäkningarna komma att ändras över tid, något som även försvarsministeriet medger.
GCAP kommer under flera år att samexistera med Italiens befintliga flottor. Landet opererar för närvarande 118 Eurofighter och planerar att anskaffa 115 F-35, för en sammanlagd summa på mer än 180 stridsflygplan runt 2040. Med tiden förväntas GCAP ersätta Eurofighter samtidigt som det kompletterar F-35. Det kommer också att bidra till att minska Italiens eftersläpning när det gäller obemannade stridsflygsystem genom att utveckla avancerade hjälpplattformar kopplade till huvudstridsflygplanet.
Strategiskt sett återspeglar programmet en förändrad syn på den italienska försvarsmaktens roll. Som Alessandro Marrone vid Istituto Affari Internazionali (IAI) konstaterar kommer Italien i en multipolär värld sannolikt att ställas inför uppdrag som skiljer sig mycket från traditionella fredsbevarande eller terrorismbekämpande operationer. Tidigare stridsinsatser – från Gulfkriget till Kosovo, Libyen, Afghanistan och Irak – var till stor del mot motståndare med begränsad kapacitet. Avskräckning gentemot en militär stormakt som Ryssland, och mer allmänt behovet av att bemöta Kinas växande självsäkerhet, kräver mycket mer avancerade förmågor.
Till skillnad från F-35, som orsakade djupa politiska motsättningar i Italien, har GCAP hittills haft ett relativt brett samförstånd. En anledning är dess samarbetsmodell. F-35-programmet dominerades kraftigt av USA, med begränsad tekniköverföring och förekomsten av så kallade ”svarta lådor” – slutna system som var otillgängliga för partnerländerna. GCAP utesluter USA helt och baseras på lika stora andelar på 33,3 procent för Italien, Storbritannien och Japan, vilket garanterar betydligt större industriell avkastning och teknologisk suveränitet.
Italien deltar genom Leonardo, tillsammans med brittiska BAE Systems och Japan Aircraft Industrial Enhancement Co (JAIEC), ett företag som stöds av Mitsubishi Heavy Industries. De tre företagen har bildat ett joint venture med lika stora andelar för att utveckla och förvalta systemet på lång sikt. Leonardo fungerar som Lead Systems Integrator, med Avio Aero och Elettronica Group som Lead Sub-Systems Integrators, med stöd av MBDA Italia och den bredare nationella leverantörskedjan inom flyg- och försvarsindustrin.
Möjligheterna är stora, men det är också riskerna. GCAP:s komplexitet kräver långvarig samordning, säker hantering av sekretessbelagd information och en motståndskraftig leveranskedja. Kompetensbrist, finansieringskontinuitet och tydliga exportregler kommer alla att påverka programmets framgång. För Italien är GCAP både en investering utan motstycke och ett test med höga insatser: en chans att säkra verklig teknisk autonomi, eller en påminnelse om hur svårt det är att uppnå den ambitionen.
Alessandro Fiorentino