Subscribe
Péter Magyars ankomst öppnar ett nytt kapitel för Bryssel och ger Europeiska unionen en chans att återfå momentum när det gäller Ukraina, västra Balkan och demokratisk sammanhållning
Under mer än ett decennium överskuggades diskussionerna om EU:s utvidgning ofta av ett återkommande hinder: Ungerns alltmer konfrontativa hållning gentemot Bryssel under ledning av Viktor Orbán. Från sanktionspolitik till Ukraina och västra Balkan positionerade sig Budapest ofta som unionens svåraste förhandlingspartner, vilket bromsade kollektiva beslut och avslöjade gränserna för enhällighet inom EU-systemet.
Nu, när Orbáns långa politiska era uppenbarligen närmar sig sitt slut och den nya regeringen under ledning av Péter Magyar börjar omforma Ungerns roll i Europa, utforskar Bryssel försiktigt vad denna övergång kan innebära för unionens framtid.
Betydelsen av den politiska förändringen i Budapest går långt utöver den ungerska inrikespolitiken. För EU innebär den en potentiell strategisk vändpunkt i ett skede då utvidgningen återigen har blivit en av unionens centrala geopolitiska prioriteringar.
Under de senaste tre åren har Europeiska unionen i allt högre grad behandlat utvidgningen inte bara som en byråkratisk anslutningsprocess, utan som ett bredare säkerhets- och stabilitetsprojekt. Rysslands invasion av Ukraina förändrade i grunden hur många europeiska ledare uppfattar unionens gränser och dess grannskap. Länder som en gång betraktades som politiskt avlägsna från medlemskap – särskilt Ukraina och Moldavien – blev plötsligt centrala för EU:s långsiktiga strategiska vision.
I detta sammanhang skapade Ungerns tidigare obstruktionspolitik en växande frustration bland både EU-institutioner och medlemsländer. Orbáns regering fördröjde upprepade gånger beslut som rörde ekonomiskt stöd till Kiev, sanktionspaket och anslutningsförhandlingar, ofta med argumentet att Bryssel agerade för snabbt eller mot ungerska nationella intressen.
Magyars ankomst innebär inte nödvändigtvis en dramatisk ideologisk revolution i den ungerska utrikespolitiken. Det är inte troligt att Ungern kommer att överge sin betoning på suveränitet eller villkorslöst ansluta sig till varje initiativ som kommer från Bryssel. Tidiga signaler tyder dock på en betydligt mindre konfrontativ hållning, en hållning som bygger mer på förhandlingar än på systematiska veton.
Enbart denna skillnad skulle avsevärt kunna förbättra Europeiska unionens förmåga att agera sammanhållet.
Ukraina kommer sannolikt att bli det första stora testet för denna nya relation. Europeiska tjänstemän hoppas att Budapest ska sluta fungera som en permanent broms för Kyivs anslutningsprocess, så att förhandlingarna kan gå framåt med större politisk stabilitet. Även om viktiga frågor fortfarande är olösta – inklusive minoriteters rättigheter och bilaterala spänningar mellan Ungern och Ukraina – har atmosfären kring diskussionerna i Bryssel redan förändrats märkbart.
För EU:s institutioner är detta av stor betydelse. Utvidgningen mot Ukraina ses inte längre bara som en symbolisk politisk gest. Den har blivit knuten till Europas bredare ambition att visa motståndskraft, enighet och geopolitisk trovärdighet inför den ryska aggressionen.
Konsekvenserna sträcker sig bortom Östeuropa. Orbán ägnade flera år åt att odla nära relationer med nationalistiska och illiberala aktörer på västra Balkan, och stödde ofta ledare som av Bryssel anklagades för demokratiska bakslag. Serbiens Aleksandar Vučić och den bosnienserbiske ledaren Milorad Dodik drog i synnerhet nytta av att ha en mäktig allierad i Europeiska rådet som kunde mildra kritiken och minska trycket från EU-institutionerna.
En mindre ideologiskt driven ungersk regering skulle kunna förändra denna balans. Bryssel kan få större frihet att främja demokratiska reformer och rättsstatliga normer på Balkan utan att möta ständigt motstånd från Budapest. Detta innebär inte att regionens problem kommer att försvinna över en natt, men det kan gradvis stärka EU:s inflytande i anslutningsförhandlingarna.
Georgien illustrerar också de bredare konsekvenserna av Ungerns omvandling. Under Orbán försvarade Ungern ofta det georgiska ledarskapet trots en växande europeisk oro för demokratiska tillbakagångar och auktoritära tendenser. När Budapest nu eventuellt omvärderar sin position kan proeuropeiska krafter i Georgien känna sig uppmuntrade på nytt, samtidigt som det styrande etablissemanget kan förlora en av sina mest pålitliga anhängare inom EU.
Men den ungerska övergången blottlägger också en djupare institutionell debatt som Europa inte längre kan undvika: frågan om enhällighet.
I åratal har EU:s utrikespolitik gång på gång bromsats av enskilda medlemsländers möjlighet att lägga in veto mot kollektiva beslut. Ungern blev det mest synliga exemplet på detta problem, men många europeiska diplomater erkänner privat att andra regeringar ofta gömde sig bakom Budapests motstånd för att undvika att själva öppet inta kontroversiella ståndpunkter.
Detta är anledningen till att det just nu pågår en förnyad diskussion om omröstning med kvalificerad majoritet, särskilt i utrikespolitiska frågor och utvidgningsfrågor. Anhängarna hävdar att en union som förbereder sig för framtida utvidgningar inte kan förbli strukturellt sårbar för intern förlamning. Kritikerna är dock rädda för att ett avskaffande av vetorätten skulle kunna försvaga den nationella suveräniteten och skapa spänningar mellan större och mindre medlemsländer.
Även om Orbán inte längre dominerar ungersk politik kommer dessa skiljelinjer inte att försvinna. Länder som Frankrike, Nederländerna och Grekland har fortfarande betydande reservationer mot en snabb utvidgning, särskilt när det gäller frågor om migration, institutionella reformer och ekonomisk integration.
Den politiska förändringen i Budapest förändrar dock stämningen i Europa.
För första gången på många år kan EU realistiskt föreställa sig en framtid där utvidgningsdebatterna drivs mindre av permanenta interna motsättningar och mer av strategiska överväganden. Huruvida denna möjlighet i slutändan kommer att leda till varaktiga reformer beror inte bara på Ungerns nya ledarskap, utan också på EU:s vilja att anpassa sig till ett geopolitiskt landskap i snabb förändring.
Alessandro Fiorentino