Subscribe
EU:s delvisa helomvändning när det gäller första generationens biodrivmedel avslöjar djupare brister i EU:s transport- och energistrategi
Europeiska unionen erkänner i tysthet en stor felbedömning i sin energi- och transportpolitik: den roll som tilldelats biobränslen, särskilt de av den första generationen. Genom att inleda ett offentligt samråd om en ny delegerad akt som syftar till att minska bidraget från biobränslen som konkurrerar med livsmedelsproduktion om markanvändning, erkänner Bryssel i praktiken att dess tidigare optimism var missriktad. Men även om denna revidering är ett nödvändigt steg riskerar det att vara otillräckligt om EU inte gör en kritisk omprövning av inte bara första generationens biobränslen utan även andra generationens, som fortfarande varken är verkligt effektiva eller verkligt hållbara.
Den föreslagna ändringen rör kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/807, med det uttryckliga målet att införa en väg för att gradvis minska bidraget från biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som är förknippade med en hög risk för indirekt förändrad markanvändning (ILUC) till EU:s mål för förnybar energi. Även denna tekniska formulering avslöjar hur ojämn och osäker EU:s väg mot minskade koldioxidutsläpp inom transportsektorn fortfarande är.
Å ena sidan reviderade kommissionen i december 2025 sin inställning till förbudet mot fordon med förbränningsmotor – som omfattar bensin, diesel, metan och gasol – och ett ad hoc-undantag för biobränslen förväntas under innevarande halvår. Å andra sidan erkänner samma kommission nu implicit att dess strategi för biobränslen har varit bristfällig, särskilt när det gäller första generationens biobränslen som härrör från livsmedelsgrödor som majs, sockerrör, soja och raps. Dessa grödor används för att producera bioetanol (från socker och stärkelse) och biodiesel (från vegetabiliska oljor och animaliska fetter), och under flera år marknadsfördes de som ett grönt alternativ till fossila bränslen.
De farhågor som miljöorganisationer och branschexperter framförde för länge sedan har visat sig vara välgrundade. Första generationens biobränslen har konkurrerat direkt med livsmedelsproduktionen och tagit bördig mark i anspråk från jordbruk som syftar till att föda befolkningen. Expansionen av palmoljeplantager, majsfält och sockerbetsodlingar har varit särskilt kontroversiell, med betydande sociala och miljömässiga konsekvenser. Som svar på detta lanserade EU-kommissionen den 21 januari ett offentligt samråd för att revidera det befintliga ramverket, där intressenter uppmanas att inkomma med synpunkter senast den 18 februari 2026.
Samrådet föregår antagandet av en ny delegerad akt som kommer att uppdatera både den metod och de underliggande uppgifter som används för att bedöma ILUC-risker. När samrådsperioden har avslutats kommer akten snabbt att antas av kommissionen och börja tillämpas, vilket innebär en avgörande förändring av politiken. I det utkast som diskuteras införs strängare kriterier för grödor som anses vara mest utsatta för risker och en tydlig slutpunkt fastställs: 2030 förväntas första generationens biodrivmedel ha fasats ut helt.
I kommissionens eget utkast medges att ”granskningen av uppgifter om råvaruexpansion har visat att expansionsmönstret för relevant produktion av livsmedel och fodergrödor, liksom produktivitetsfaktorer, har förändrats”. Även om tjänstemännen betonar att dokumentet inte formellt representerar kommissionens slutliga ståndpunkt, är det uppenbart att direktiv (EU) 2018/2001 – som införde begränsningar för biobränslen med hög ILUC-risk – baserades på alltför optimistiska antaganden. Tron på att industriell biobränsleproduktion inte skulle kannibalisera på jordbruket har helt enkelt inte hållit i praktiken.
Detta är inte det första försöket till korrigering. I direktiv (EU) 2023/2413 krävs redan att kommissionen regelbundet ska se över certifieringskriterierna och uppdatera regelverket mot bakgrund av nya vetenskapliga rön. Det aktuella förslaget är således en del av en längre, gradvis reträtt från tidigare politiska val.
Betyder det att problemet nu är löst genom att man flyttar fokus till andra generationens biobränslen? Nej, inte riktigt. Dessa bränslen, som framställs av biomassa som inte är livsmedel, t.ex. jordbruksrester, skogsavfall, använda matoljor och organiskt avfall, framställs ofta som ett säkrare alternativ. Till och med Brasilien, som länge varit en global mästare på första generationens biobränslen, rör sig i denna riktning. Men tvivlen kvarstår.
Andra generationens biodrivmedel omfattar komplexa produktionskedjor med många aktörer, vilket ökar kostnaderna och försvårar tillsynen. Deras miljöfördelar är ofta blygsamma och till stor del indirekta, och risken för indirekt konkurrens med livsmedelsproduktionen har inte helt eliminerats. Trots åratal av forskning och marknadsföring är de fortfarande en tveksam lösning.
Innan EU tvingas erkänna ännu ett strategiskt misstag vore det klokare att ompröva sitt beroende av biobränslen helt och hållet. I alla generationer – inklusive den mycket omtalade men aldrig fullt realiserade tredje generationen som baseras på alger – har biobränslen upprepade gånger misslyckats med att visa sig vara effektiva eller hållbara i stor skala. De framstår alltmer som ”falska lösningar” som avleder uppmärksamhet och resurser från de alternativ som redan finns för att göra transporterna renare, billigare och mer energiautonoma i Europa. Men det är, som man brukar säga, en annan historia.
Alessandro Fiorentino