Subscribe
Nya återvändningscentrum, längre kvarhållningstider och strängare utvisningsregler markerar en betydande förändring i den europeiska migrationspolitiken
Europaparlamentet har godkänt vad många observatörer beskriver som den strängaste migrationslagstiftningen som EU någonsin antagit, vilket signalerar en genomgripande förändring av unionens strategi när det gäller irreguljär migration och gränsförvaltning.
Den nya ”återvändandeförordningen”, som antogs med 418 röster för, 218 emot och 30 nedlagda röster, syftar till att påskynda utvisningen av migranter som saknar laglig rätt att vistas i EU. Åtgärden stöddes av en bred koalition av center-höger-, konservativa och högerpartier, vilket belyser en betydande politisk omorientering i migrationsfrågor inom Europaparlamentet.
Kärnan i lagstiftningen utgörs av en kontroversiell bestämmelse som gör det möjligt för EU:s medlemsstater att inrätta så kallade ”återvändandecentra” utanför Europeiska unionen genom avtal med länder utanför EU. Dessa anläggningar skulle fungera som platser dit migranter som väntar på utvisning kan föras medan myndigheterna slutför de förfaranden som krävs för att de ska kunna återvända till sina ursprungsländer.
Förespråkarna hävdar att systemet kommer att göra utvisningarna mer effektiva och minska antalet irreguljära migranter som stannar kvar inom EU:s territorium efter att ha fått utvisningsbeslut. Kritikerna varnar dock för att sådana center kan komma att bli långvariga förvaringsanläggningar med begränsade rättsliga skyddsmekanismer och osäkra utsikter för en eventuell återvändande.
Enligt de nya reglerna skulle ensamkommande minderåriga undantas från överföring till återvändandecentra, men familjer med barn skulle fortfarande kunna skickas till dessa anläggningar. Människorättsorganisationer och flera politiska grupper har uttryckt oro för att åtgärden skulle kunna undergräva det skydd som traditionellt garanteras enligt europeisk lagstiftning.
Lagstiftningen inför ett antal ytterligare åtgärder som syftar till att stärka tillämpningen av migrationslagstiftningen inom hela unionen. Myndigheterna skulle ges utökade befogenheter att spåra migranter utan uppehållstillstånd, inklusive möjligheten att genomsöka bostäder och andra relevanta lokaler. Flera icke-statliga organisationer har jämfört dessa befogenheter med de tillämpningsmetoder som används av migrationsmyndigheter i andra delar av världen, särskilt i USA.
Det nya regelverket innebär också en avsevärd förlängning av frihetsberövandet. Den nuvarande maximala frihetsberövandeperioden på sex månader för migranter som väntar på utvisning skulle förlängas till två år, med möjlighet till ytterligare en förlängning på sex månader. För personer som anses utgöra en säkerhetsrisk skulle frihetsberövandet potentiellt kunna bli på obestämd tid.
Inreseförbud skulle också bli betydligt strängare. I de flesta fall skulle migranter som utvisas få inreseförbud på upp till tio år, i stället för den nuvarande gränsen på fem år. I fall där personer anses utgöra ett hot mot den allmänna säkerheten skulle myndigheterna kunna utfärda livstidsförbud mot inresa i Europeiska unionen.
En annan viktig förändring gäller överklaganden av utvisningsbeslut. Enligt det nuvarande systemet skjuts utvisningar i regel automatiskt upp så länge rättsprocessen pågår. Den nya lagstiftningen skulle avskaffa detta automatiska skydd, vilket innebär att domstolarna i varje enskilt fall får avgöra om ett utvisningsbeslut ska skjutas upp i väntan på överklagandet.
Debatten kring lagförslaget var intensiv. Efter att resultatet tillkännagivits applåderade anhängarna utfallet, medan vissa högerpolitiker skanderade slagord där de krävde att irreguljära migranter skulle skickas tillbaka. Motståndarna svarade med anklagelser om att lagförslaget äventyrar de grundläggande rättigheterna och riskerar att normalisera metoder som för bara några år sedan skulle ha varit politiskt oacceptabla.
Ana Catarina Mendes, vice ordförande för gruppen Socialisterna och Demokraterna, varnade för att förordningen skulle kunna legitimera rättsligt tvivelaktiga metoder och försvaga det skydd som sedan länge finns för utsatta personer. Socialdemokratiska, vänsterorienterade och gröna ledamöter motsatte sig i stor utsträckning förslaget och hävdade att hanteringen av migration måste förbli förenlig med EU:s skyldigheter när det gäller mänskliga rättigheter.
Politiskt sett bekräftar omröstningen att en mer konservativ majoritet har vuxit fram i Europaparlamentet i migrationsfrågor. Det centerhögerorienterade Europeiska folkpartiet (EPP) ställde sig återigen på samma sida som Europeiska konservativa och reformister (ECR) samt flera högergrupper, vilket skapade en alternativ majoritet till den traditionella centristiska koalitionen som har dominerat EU-politiken i åratal.
Denna utveckling har särskild betydelse för Italiens premiärminister Giorgia Meloni. Även om lagstiftningen är resultatet av en bredare europeisk politisk process, speglar många av dess centrala principer – däribland en strängare utvisningspolitik, skärpta gränskontroller och hantering av invandring från tredjeländer – i hög grad de ståndpunkter som Meloni och hennes regering har förespråkat sedan de tillträdde.
För den italienska regeringen kan omröstningen därför betraktas som en politisk seger. En politik som tidigare kritiserades av många europeiska institutioner blir alltmer en del av den allmänna europeiska debatten. Godkännandet av förordningen tyder på att farhågorna kring irreguljär migration och gränssäkerhet nu påverkar beslutsfattandet över hela kontinenten på ett sätt som ligger närmare Roms synsätt.
Lagstiftningen måste fortfarande genomgå förhandlingar med EU:s medlemsstater innan den träder i kraft fullt ut. Omröstningen i parlamentet utgör dock redan en historisk vändpunkt och visar hur migrationen har blivit en av de avgörande politiska frågorna som formar Europeiska unionens framtida inriktning.
Alessandro Fiorentino