Italiens tysta vändning på utbildningsområdet

Hur riktade statliga åtgärder bidrog till att minska antalet elever som slutade skolan i förtid medan delar av norra Europa kämpade

Under det senaste decenniet har andelen ungdomar som lämnar skolan i förtid varit en av de mest uppmärksammade sociala indikatorerna i Europeiska unionen. Att minska andelen ungdomar i åldern 18-24 år som avbryter sin utbildning utan att ha slutfört gymnasiet är inte bara en fråga om social inkludering, utan också en förutsättning för långsiktig ekonomisk konkurrenskraft. EU har satt upp ett tydligt mål för 2030: att få ner denna andel till under 9 procent i hela unionen. Enligt de senast tillgängliga uppgifterna för 2024 ligger Europa på 9,4 procent – nära målet, men inte där ännu.

Bakom denna nästan-miss ligger en historia av kraftigt divergerande nationella utvecklingsbanor. Sydeuropeiska länder, som länge betraktats som strukturellt svaga när det gäller utbildningsresultat, har stått för en stor del av den EU-omfattande förbättringen. Bland dem utmärker sig Italien som ett fall av stadiga och politiskt drivna framsteg, vilket återspeglar medvetna regeringsåtgärder snarare än cykliska eller oavsiktliga förändringar.

Data som analyserats av Onepolis utifrån siffror från Eurostat visar att den övergripande förbättringen i Europa till stor del har drivits av Medelhavsländerna. Spanien minskade andelen elever som slutar skolan i förtid från anmärkningsvärda 21,9 procent till 13 procent, medan Portugal uppnådde en ännu mer dramatisk förändring och minskade andelen elever som slutar skolan i förtid från 17,3 procent till 6,6 procent. Detta är strukturella omvandlingar, inte marginella justeringar. Liknande, om än mindre uttalade, trender kan observeras i Malta, Grekland och Italien, med minskningar på 7,4, 6 respektive 5,2 procentenheter.

Italiens resultat förtjänar särskild uppmärksamhet. Med utgångspunkt från en historiskt hög nivå har landet lyckats minska antalet elever som lämnar skolan i förtid med mer än fem procentenheter under det senaste decenniet. Dessa framsteg är inte resultatet av en enda reform, utan av en samordnad strategi som drivits av flera regeringar och som förstärkts under de senaste åren. Viktiga åtgärder är bland annat utökade yrkesutbildningar, starkare kopplingar mellan skolor och lokala arbetsmarknader samt riktade insatser i högriskregioner, särskilt i söder.

Italienska regeringar har i allt högre grad insett att tidiga skolavhopp inte bara är en utbildningsfråga utan även en social fråga. Investeringar har riktats mot att bekämpa fattigdomsrelaterade avhopp, förbättra skolinfrastrukturen och stödja elever genom mentorskap, handledning och program för digital integration. Utbyggnaden av tekniska och yrkesinriktade institut har erbjudit trovärdiga alternativ till rent akademiska utbildningar, vilket har minskat avhoppen bland elever som är mindre benägna att gå i traditionell skola.

Italien har också utnyttjat EU-fonderna på ett effektivt sätt, särskilt genom sammanhållningspolitiska instrument och, på senare tid, resurser kopplade till den nationella planen för återhämtning och resiliens. Dessa medel har kanaliserats till att modernisera skolor, utbilda lärare och stärka vägledningstjänster. Resultatet är en gradvis men påtaglig kulturell förändring: att stanna kvar i utbildning uppfattas i allt högre grad som både uppnåeligt och värdefullt.

Kontrasten mot delar av Nordeuropa är slående. Tyskland, som ofta betraktas som ett riktmärke för yrkesutbildning och arbetsmarknadsintegration, har sett sin andel elever som lämnar skolan i förtid öka med 3,4 procentenheter de senaste åren. Danmark följer efter med en ökning på 2,3 procentenheter, medan Litauen och Cypern har noterat ökningar på 2,5 respektive 4,5 procentenheter. Även om förändringar i datainsamlingsmetoderna över tid försvårar långsiktiga jämförelser är omfattningen av dessa ökningar tillräckligt betydande för att ge anledning till oro.

Dessa bakslag belyser en viktig lärdom: starka utgångslägen garanterar inte fortsatt framgång. Demografiska förändringar, migrationstryck och föränderliga arbetsmarknader kan snabbt urholka tidigare stabila system om de politiska åtgärderna släpar efter. I detta sammanhang framstår Italiens framsteg som ännu mer anmärkningsvärda. I stället för att förlita sig på ärvda styrkor har landet bedrivit ett aktivt styrelseskick och anpassat sitt utbildningssystem till nya sociala realiteter.

Även om Italien ännu inte har nått EU:s 2030-mål är landets utveckling tydligt i linje med det. Den återstående utmaningen är att konsolidera vinsterna och ta itu med de ihållande territoriella skillnaderna. Riktningen är dock utstakad. Italiens erfarenheter visar att ihållande politisk uppmärksamhet, i kombination med riktade investeringar och pragmatiska reformer, kan ge mätbara resultat även i strukturellt komplexa miljöer.

När Europa nu närmar sig slutspurten mot 2030-målet är Italiens fall ett värdefullt exempel: att minska antalet elever som lämnar skolan i förtid är inte bara en fråga om rikedom eller tradition, utan om politiska val – och beslutsamheten att genomföra dem.

Alessandro Fiorentino