Subscribe
Wood Mackenzie varnar för att EU:s produktion riskerar att nästan försvinna helt utan nya investeringar, medan snabbare tillståndsbehandling och prospektering i Svarta havet och östra Medelhavet skulle kunna minska beroendet av LNG dramatiskt
Europeiska unionen riskerar att bli beroende av import för mer än 98 % av sin naturgas senast 2050 om investeringarna i den inhemska produktionen sinar, vilket belyser en långsiktig utmaning för energisäkerheten som skulle kunna göra unionen alltmer utsatt för den globala marknaden för flytande naturgas.
Varningen kommer från Wood Mackenzies nya rapport, ”What could domestic gas do for EU energy security?”, där tre produktionsscenarier fram till 2050 modelleras. Skillnaden mellan det minst och det mest ambitiösa scenariot uppgår till nära 1 000 miljarder kubikmeter (bcm) i ackumulerad produktion – vilket ungefär motsvarar tre års nuvarande gasbehov i EU.
Europa är redan starkt beroende av utländska leveranser. Enligt Wood Mackenzie importeras cirka 85 % av den gas som förbrukas i EU. Den andelen förväntas förbli relativt stabil fram till början av 2030-talet, innan den börjar stiga i takt med att flera viktiga källor hamnar under press.
Den norska produktionen förväntas så småningom minska från sin nuvarande stabila nivå, samtidigt som den växande inhemska energiefterfrågan kan komma att begränsa exporten från Nordafrika. Samtidigt fasar Europa gradvis ut de ryska gasleveranserna via rörledningar, som en gång utgjorde en central pelare i dess energisystem.
LNG skulle i allt högre grad fylla det uppkomna gapet. Wood Mackenzie uppskattar att LNG:s andel av den europeiska gasförsörjningen skulle kunna öka från cirka 40 % idag till 63 % år 2050. Ännu mer slående är att USA skulle kunna stå för 77 % av dessa LNG-volymer, vilket innebär att en form av koncentrerat externt beroende ersätts med en annan.
Konsultföretagets tre scenarier visar hur politiska beslut skulle kunna förändra den utvecklingen.
I scenariot med låga investeringar, där inga nya gasfält får några investeringar, sjunker EU:s produktion från 43 miljarder kubikmeter år 2028 till endast 2 miljarder kubikmeter år 2050, vilket i praktiken innebär att den inhemska försörjningen upphör.
Ett mellanscenario baserat på nuvarande politik och investeringar skulle innebära att produktionen hålls på en nivå nära 40 miljarder kubikmeter per år fram till 2038. Även detta skulle kräva betydande investeringar enbart för att ersätta fält vars produktion avtar, och den inhemska produktionen skulle aldrig täcka mer än 17 % av EU:s efterfrågan.
Det är endast Wood Mackenzies optimistiska scenario som väsentligt förändrar Europas strategiska ställning. Stabila finanspolitiska förhållanden, snabbare tillståndsgivning, färre begränsningar för företagen och framgångsrik prospektering skulle kunna öka EU:s produktion till 77 miljarder kubikmeter år 2042, vilket skulle täcka så mycket som 38 % av efterfrågan. Den ackumulerade produktionen enligt detta scenario skulle uppgå till cirka 1 400 miljarder kubikmeter.
De geologiska möjligheterna är i hög grad koncentrerade till sydöstra Europa.
Prospekteringen står för cirka 680 miljarder kubikmeter av den ytterligare produktionen som skiljer det låga och det höga scenariot åt, där ungefär 70 procent av de ännu oupptäckta resurserna finns i Svarta havet och östra Medelhavet. Grekland står ensamt för cirka en tredjedel av den uppskattade prospekteringspotentialen. Energean och ExxonMobil förbereder sig för att borra Greklands första djuphavsprospekteringsbrunn år 2027.
Cypern utgör ytterligare en möjlighet. Wood Mackenzie beräknar separat en maximal potential på 340 miljarder kubikmeter som skulle kunna ledas via Egypten, även om man påpekar att inte all denna gas nödvändigtvis skulle nå de europeiska konsumenterna.
Rumänien utgör ett mer aktuellt exempel. Neptun Deep-projektet i Svarta havet, som drivs av OMV Petrom tillsammans med Romgaz, förväntas nå en produktion på cirka 8 miljarder kubikmeter per år från slutet av 2020-talet.
Ekonomiska skäl kan stärka argumenten för europeisk produktion. Wood Mackenzie beräknar att kostnaden för att nå break-even för amerikansk LNG som levereras till nordvästra Europa är 68 % högre än för gas från Neptun Deep och 96 % högre än för nya norska leveranser. Gas från inhemska eller närliggande rörledningar kan också undvika en del av de energiintensiva förvätsknings- och transportprocesser som är förknippade med LNG.
Ändå ställer frågan Europa inför ett besvärligt politiskt dilemma. En utökad gasproduktion skulle kunna förbättra försörjningstryggheten, samtidigt som EU strävar efter en omfattande minskning av koldioxidutsläppen och försöker minska förbrukningen av fossila bränslen.
Medlemsstaterna går därför i olika riktningar. Länderna vid Svarta havet och i östra Medelhavet strävar efter investeringar i prospektering, medan Danmark, Frankrike och Spanien har infört begränsningar för nya tillstånd eller fastställt planer för att avveckla produktionen av kolväten.
Inhemsk gas kan därför inte göra Europa energioberoende, och Wood Mackenzie hävdar inte heller att så skulle vara fallet. I stället framställer rapporten produktionen som ett sätt att minska sårbarheten under en energiomställning där gasen förväntas förbli en del av det europeiska systemet under många år framöver.
Den avgörande faktorn är tiden. Prospektering, tillståndsgivning och utbyggnad till havs kan ta många år innan den första kubikmetern kan produceras. Beslut som fattas under de kommande fem åren kan därför avgöra om Europa går in i 2040-talet med en betydande inhemsk gasindustri – eller om man blir alltmer beroende av LNG som kommer från andra sidan Atlanten.
Alessandro Fiorentino