Italiens offentliga finanser får marknadens godkännande, tillväxten förblir ett verkligt test

Rom vinner trovärdighet hos investerare och EU-partners tack vare budgetdisciplin och sjunkande underskott, men svag BNP-tillväxt och global osäkerhet utgör en utmaning för de kommande åren.

Italien avslutar året med en sällsynt stämpel av godkännande från både finansmarknader och europeiska institutioner. Regeringens åtagande om finanspolitiskt ansvarstagande och den relativa politiska stabiliteten under premiärminister Giorgia Meloni har lugnat investerarna och pressat ned obligationsspreadarna till de lägsta nivåerna sedan 2009. Men bakom den positiva bedömningen döljer sig en mer komplex verklighet: den ekonomiska tillväxten har bromsat in kraftigt och landet står nu inför den svåra uppgiften att få fart på ekonomin igen utan att undergräva den trovärdighet som man så hårt har vunnit.

Enligt de senaste beräkningarna väntas Italiens BNP-tillväxt för 2025 uppgå till endast 0,5%, ned från 0,7% 2024 och mer än hälften av de 1,2% som prognostiserades bara ett år tidigare. Denna inbromsning återspeglar en kombination av externa och interna faktorer. På den globala fronten har osäkerhet till följd av förnyade amerikanska tullhot, pågående geopolitiska konflikter och volatila finansmarknader tyngt den internationella handeln och investeringarna. På hemmaplan har, som OECD har noterat, konsolideringen av de offentliga finanserna i sig dämpat tillväxten genom att begränsa de underskottsfinansierade utgifterna.

Trots detta var konsolideringen av de offentliga finanserna i stort sett oundviklig. Italiens statsskuld är fortfarande enorm och överstiger 136% av BNP, en börda som tyngs av de kvardröjande kostnaderna för de byggincitament i form av ”Superbonus” som infördes av tidigare regeringar. Dessa faktorer tvingade Rom att dra åt svångremmen. Utdelningen har varit betydande: skillnaden mellan italienska och tyska statsobligationer har sjunkit till cirka 70 punkter, vilket innebär betydande besparingar på räntebetalningar och ett ökat förtroende hos investerarna.

Detta förtroende har förstärkts av en våg av positiva beslut från internationella kreditvärderingsinstitut, något som Italien inte har sett på decennier. I slutet av november uppgraderade Moody’s Italiens kreditbetyg till Baa2 från Baa3, den första uppgraderingen på 23 år. DBRS följde efter i oktober och lyfte Italien tillbaka till kategorin ”A” (A low), medan Fitch redan i september hade höjt betyget till BBB+. Dessa åtgärder är avgörande för ett land som regelbundet måste refinansiera en statsskuld som, i absoluta tal, nådde ett nytt rekord på 3 131,7 miljarder euro i oktober, enligt Bank of Italy.

På den finanspolitiska fronten har Italien också tagit poäng i Bryssel. Underskottet, som för närvarande beräknas till ca 3% av BNP, väntas falla under EU:s tröskelvärde, vilket banar väg för att förfarandet vid alltför stora underskott kan avbrytas redan nästa vår. Regeringens prognoser visar en stadig minskning av underskottet till 2,8 procent 2026, 2,6 procent 2027 och 2,3 procent 2028. Samtidigt väntas skuldkvoten stabiliseras och påbörja en gradvis minskning från 2027 och framåt, trots de tunga kostnaderna för tidigare politik.

Tillväxtutsikterna är dock fortsatt bräckliga. Handelsspänningar som uppstod under Trump-eran, och som oväntat dök upp igen, har skapat en långvarig osäkerhet som få förutsåg för ett år sedan. I kombination med de ekonomiska effekterna av pågående konflikter har dessa faktorer begränsat Italiens exportdrivna tillväxtmodell. Utmaningen för Italien – och för eurozonen i stort – är därför att ompröva sina tillväxtkällor och skifta motorn från export till inhemsk efterfrågan.

Denna uppgift kompliceras av det bredare europeiska sammanhanget. Tyskland, som en gång var kontinentens ekonomiska motor, har det kämpigt och uppvisar endast marginell tillväxt efter en recession 2024. Frankrike står inför politisk instabilitet och en snabbt stigande skuldkvot, som nu överstiger 117% av BNP. Mot den bakgrunden sticker Italiens relativa budgetdisciplin ut, men den kan inte ensam kompensera för en trög europeisk ekonomi.

Framöver väntas en gradvis lättnad i handelsspänningarna stödja Italiens internationella handel, samtidigt som diversifieringen mot marknader i Latinamerika, Gulfstaterna och Asien kan minska beroendet av traditionella partner. Tillväxten väntas öka till 0,7 procent både 2026 och 2027 för att nå 0,8 procent 2028, alltmer driven av inhemsk konsumtion och investeringar. En nyckelroll kommer också att spelas av spridningseffekterna av investeringar som finansieras genom EU:s plan för återhämtning och resiliens (PNRR).

Regeringens budgetlag på 22 miljarder euro återspeglar balansakten mellan konsolidering och tillväxt. Samtidigt som den begränsas av budgetdisciplinen införs åtgärder som syftar till att öka köpkraften och investeringarna. Den viktigaste av dessa åtgärder är en sänkning av den andra inkomstskatteskalan, från 35% till 33% för medelinkomsttagare, efter förra årets skattelättnader för låginkomsttagare. Ytterligare åtgärder inkluderar incitament för företag genom ökade avskrivningar, ny finansiering för digital och industriell omställning, riktade skattelättnader för arbete och stöd för förnyelse av kontrakt.

Kort sagt, Italien har återfått trovärdighet och stabilitet. Nästa – och svårare – steg blir att omvandla detta förtroende till hållbar tillväxt.

Alessandro Fiorentino